Aksel Sandemose sa en gång att om en författare kunde sluta skriva så borde han också göra det. Jag antar att han med detta inte bara gav en hint om att författarlivet var långt ifrån enkelt och att den som kunde välja något annat borde göra det. Förmodligen menade han också att skrivandet måste vara på liv och död, att författaren helt enkelt inte fick ha något annat val än att fortsätta. Annars skulle det inte kännas angeläget för en läsare.
Men vad gör då en författare om hans problem är det motsatta? Om han vill och känner att han måste men ändå inte kan? Det är till stor del om detta ”Ännu ett liv” handlar. Theodor Kallifatides som sedan debuten 1969 skrivit ett trettiotal böcker känner år 2015 hur kraften håller på att sina. För första gången i sitt liv drabbas han av skrivkramp. I två månader går han till sitt älskade arbetsrum på Stigbergsgatan på Södermalm utan att lyckas med något annat än att lyssna på musik eller att tala i telefon. Skräcken inför tomheten breder ut sig ju mer han försöker. Han provar till och med Anton Tjechovs råd att ta en dusch med kläderna på för att sen ruska av sig misslyckandet. Inte ens det fungerar.
Men någonstans längs vägen börjar det man läser ändå bli till en berättelse. Kallifatides skriver om människor han mött och lärt känna på väg till sitt arbetsrum. Samira som driver en blomsterhandel på Tjärhovsplan och som ibland ger honom en blomma. Han kan inte låta bli att fråga sig hur svårt det kan vara att skriva en bok om en ensam kvinna, en flykting från Chile, kan starta en rörelse med tre anställda. Han möter också den grekiska mannen på Medborgarplatsen som blivit friställd från Saab, men som detta till trots alltid förblivit en inbiten filantrop.
Det är just skildringen av dessa möten som ger boken liv. Människor som liksom Kallifatides är, eller har varit, på jakt efter ”ännu ett liv”. Denna obändiga längtan är berättelsens röda tråd. Även om jag kan tycka att Kallifatides ibland känns spretig med sin blick på samtiden som i hans ögon är på väg åt fel håll med individualism, egoism och nedmonterade skyddsnät, är det som får berättelsen att hänga ihop människorna som fortsätter att kämpa. Alla de som vägrar att ge upp hur mycket motstånd de än möter. De som liksom Kallifatides längtar efter att få en ny chans.
Få kan som Kallifatides skildra själva mötet med en annan människa, inte många författare lyckas förmedla samma värme och medmänsklighet. Så småningom reser han, tillsammans med sin hustru Gunilla, tillbaka till Grekland. Resan verkar inledningsvis vara en besvikelse, inte heller här är saker och ting sig lika. Flyktingarna är många och finns överallt men det är inte de som stör Kallifatides, utan hur hela landet förvandlats till en turistort. Det serveras kinesmat där det förut serverades retsina och grekiska specialiteter.
Ibland blir boken i de här partierna tyvärr lite för kåserande. Kallifatides känner ingenting, det är i alla fall vad han tror tills han kommer tillbaka till sin barndomsby Molai och hittar gatan som är döpt efter honom. Någonstans här brister äntligen det dubbla utanförskap han känt. Det grekiska språket ska också visa sig innebära en väg tillbaka till skrivandet. Hur det går till ska inte berättas här, däremot kan avslöjas att Kallifatides kommer över sin skrivkramp. Vi kan med andra ord förhoppningsvis se fram mot fler böcker från hans penna.
Fredrik Borneskans