– Jag har inte pensionerat mig själv än, i huvet. Jag har inte tid!, säger han.
Hans talang var tidigt märkbar, och han har använt den. Han blev sedd, och det är han tacksam för.
– Den jag har att tacka är den legendariske Expressenchefen Carl-Adam Nycop. Det var han som gav mig en kick fram. Då tänkte jag att jag kanske inte är så dålig.
Föräldrarnas idéer om vad det skulle bli av Bo var från fars sida jobb vid järnvägen, från mors supportsvarvare på Bolinder Munkell.
– I skolan ville min lärare att jag skulle söka in på nån konstnärsutbildning.
Bosse började ta bilder på helger och fick som 15-åring sin första bild publicerad. Det var i tidningen Folket och händelsen var cykelspeedway i Eskilstuna.
– Jag fick min första fasta anställning när jag var 17 år.
På frågan vad han tänker som sitt liv säger Bosse:
– Tacksam. Född i rätt tid. Det har varit tufft för ungdomar att inte komma ut och få jobb.
– Och jag har haft tur. Jag hade ett par scoop i början. Man ska ha bra utrustning, och det ska funka. Och tur. Och aldrig slappna av.
Bevakat OS
Bara drygt 20 år gammal stod han vid ringside när Ingemar Johansson blev Europamästare 1958. Han bevakade OS i Rom 1960, och OS i Japan 1964. Efter åren som tidningsfotograf på Expressen fick han anställning på TV1 och Aktuellt, och senare på nystartade TV2. Tiden där är ett kapitel för sig som Bosse har en del att berätta om. Hans personlighet och förhållningssätt stämde inte särskilt väl överens med det kollektivtänkande som fanns där.
– Man skulle inte sticka ut. Då kände jag, jag orkar inte med den här jantelagen. Då stack jag utomlands.
Han jobbade på sitt sätt och kom på kant med facket.
– Jag fick ta mycket skit. Jag mådde skitdåligt. Det rinner av mig ganska fort. Men det fanns mörka stunder. Nån sa: Skit i det! Har du dåligt minne, har du rum för en massa nya idéer.
I Bosses arbetsrum, han driver eget företag, sitter logan My view.
– Det är mitt varumärke.
På frågan vad som har berört honom mest av allt han sett av denna världens elände svarar han direkt;
– Det är ju ungarna. Barnen. Svältande barn med var i ögonen och flugor som äter på dem. Då är det bara att ta ner kameran. Det är såna banala scener, men det är ju människoliv.
Genom kameran
Viljan att dokumentera har stängt ute rädslan i de stunder han sett verkligheten genom kameran. Men den har alltid funnits där, vid sidan av driften att ständigt ge sig vidare till nästa nyhetscentrum.
Man måste förstås fråga Bosse om han sett filmen Morgan Pålsson – världsreporter.
– Om jag har gjort! Den är ju skruvad, men den är sann. Jag vill inte nämna namn, men det finns reportrar som är så.
Bosse och hans fru Margaretha har efter alla år med full snurr, bland annat i Italien och i USA, slagit sig ner i Julita, invid Fogelsta magasin.
– Tro’t eller inte, här cyklade min far förbi med mig när jag var en sex – sju år. Då var det ut med hästar, in med hästar, förmän som gapade – det var tryck! Det är så mycket nostalgi här så det är inte klokt.
När Bosse får frågan var han helst skulle vilja vara säger han snabbt:
– Du menar yrkesmässigt? Scoopet? Nehej. Om jag hade de ekonomiska förutsättningarna så, nånstans uppe i bergen i Frascatiområdet. Det ligger inte så långt från flygplatsen. Då måste jag få med mig Margaretha. Annars är det värdelöst.
De har varit gifta i 45 år.
– Utan henne hade jag inte klarat mig utomlands. Hon skötte allt. Bankärenden. Ungarnas skolgång. Vi har två söner. Det har gått bra för dem. Det är bara Margarethas förtjänst. Inte min. Jag har varit en dålig pappa.
Tycker du det?
– Jag har försökt lära ut det jag står för, och det jag kan. Men jag har varit hemma för lite.
De sista åren på SVT jobbade Bosse på Östnytt. Numera ägnar han sig åt diverse film- och fotoprojekt, flera lokala, och åt att hålla föredrag för hugade lyssnare.