Det sägs att man blir visare allt eftersom åren går. Jag tror det ligger något i det. En sak har jag i alla fall lärt mig efter 26 år: Konsten att tiga i rätt läge.
Vi kan ta några inte helt hypotetiska exempel. Låt säga att jag påstår att flaskan med ansiktstvål på handfatet borde lämnas öppen för enklare och snabbare applicering på ansiktets överhud. Eller att det vore bra med en extra toarulle ovanpå toaletten för (riktiga) nödsituationer.
Jag lägger fram mitt påstående och hustrun förklarar att jag har fel. Jag gör något tillägg för att förtydliga hur rätt jag faktiskt har. Hon förklarar att jag faktiskt faktiskt har väldigt väldigt fel. Sedan kommer mitt – fram till nu – hemliga vapen: tystnad.
I stället för att försöka argumentera mig hes eller låta blodet koka så får tystnaden göra sitt. Min metod kan fungera både i det kortare och det längre perspektivet.
När det gäller tvålflaskan och toarullen så pratar vi helt klart om det längre perspektivet.
Jag vet ju naturligtvis att jag har rätt. Nu är det bara en tidsfråga innan hon också inser det. Diskussionen förvandlas till en tyst kamp i uthållighet.
Andra gånger har jag inte fullt lika rätt. Då kan ett par sekunders tystnad vara ett utmärkt sätt att hindra korkade saker från att flyga ut ur munnen. Dessa få sekunder kan bespara mig flera minuters förnedrande dialog om hur tänker du egentligen. Väl investerad tid alltså!
Ett tredje exempel är när jag känner mig som ett levande uppslagsverk, men skulle framstå som en komplett besserwisser om jag påpekade att man faktiskt säger Schvejtz. Eller att det inte heter hunnit gjort.
Tystnad är till och med ett välkänt knep bland journalister för att få en intervjuperson att säga lite mer, eller förklara en gång till.
Frånvaron av tal är helt klart ett underskattat hjälpmedel i en mängd olika situationer!
Har du någon gång märkt att tystnaden hjälpt dig på något kanske oväntat sätt? Skriv en kommentar!