Jag skulle inte säga att jag någonsin har varit en barnkär person. Inte ens som barn själv tyckte jag särskilt mycket om andra barn. De var mest i vägen, och jag föredrog mina förskolelärare. Jag har inte heller haft en barnlängtan. Jag har säkert varit ganska cynisk på den punkten.
Men jag har tänkt att jag nog kommer att vilja ha några kids, långt in i framtiden. Min mammas störiga hintar om barnbarn kan ha gett effekt. Men kanske inte den hon väntade sig.
Som en mamma ser jag mig inte som - än. Men kanske vill jag ha barn innan 35 ändå. För jag kan på ett annat sätt än förr, föreställa mig mina föräldrar som mormor och morfar. Jag kan även se min syster som världens bästa moster.
Som femtonåring fnös jag åt mina vänner som ville bli mammor när de var 25. Bli en ung förälder. Jag förstod inte riktigt syftet med att redan då ta så mycket fokus från sig själv och ge till någon annan.
Jag har en väldigt bra relation till mina mor- och farföräldrar. De har varit en kanal som barn, till att få prata om mina föräldrar. Som vuxen, som jag kan se mig som ibland, en kanal till att få en förklaring till varför ens föräldrar är som de är. Och få lära känna mina föräldrar när de var barn, genom deras mammas och pappas ögon.
Om jag får ett eller flera barn, vill jag att de ska kunna till ringa mina föräldrar och berätta att jag är dum i huvudet. Kanske rymma dit när jag sagt nej till något de verkligen vill ha.
Jag vill att mina föräldrar ska ha orken att leka med dem, orka lyssna och se dem växa upp.
Jag vill att mina barn ska få en förklaring till varför jag är som jag är och kanske kan de se sig själva i sin mormor och morfar, eller i sin moster.
Jag hoppas det.