Allt började 2013 med en resa som höll på att bli riktigt misslyckad. Cristin Möllberg, som då just tagit studenten, reste till Fiji för att ta dykarcertifikat och arbeta som volontär på en skola för att lära barn engelska.
‒Men när jag kom dit fanns det ingen skola där jag kunde arbeta. Det hade blivit något missförstånd mellan researrangören och välgörenhetsorganisationen. Jag visste inte vad jag skulle göra, säger Cristin Möllberg.
I stället för att rulla tummarna bestämde hon sig för att ta saken i egna händer och hitta ett annat välgörenhetsprojekt som hon kunde engagera sig i. Hon fick kontakt med en kvinna som tog hand om en man som gick under namnet Chicken boy, kycklingpojken. Han hade levt ett tragiskt liv och bland annat varit inspärrad i en kycklingbur under uppväxten. Mannen var vid det laget i 50-årsåldern men kunde inte tala och hade stora svårigheter med motoriken. Cristin Möllbergs jobb blev att hjälpa honom att träna på olika rörelser. Floppen vändes till en flipp. När hon såg glädjen i mannens ögon, visste hon att hon skulle utbilda sig till socionom och arbeta med att hjälpa andra människor i svåra sociala situationer.
Hemma i Sverige följde tre och ett halvt års universitetsstudier i Östersund, med praktik bland annat på ett barnhem i Uganda. I juni var socionomexamen äntligen klar, men Cristin Möllberg har inte pluggat färdigt riktigt än.
‒Målet är att jobba för Unicef, och då behöver jag en masterexamen.
Men innan hon sätter sig i skolbänken igen vill hon praktisera sina nya kunskaper. Hon kontaktade välgörenhetsorganisationen Socionomer utan gränser, som precis som den mer kända läkarorganisationen jobbar internationellt för att hjälpa människor i utsatta situationer.
‒Jag har fått en platschefstjänst på ett nystartat center för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Jag reser till Kapstaden den 5 september och blir borta i två månader, därefter ska jag arbeta på distans under en period, säger Cristin Möllberg.
Just nu pågår förberedelserna för fullt. Flyttlasset har gått från Östersund till föräldrarnas hus strax utanför Strängnäs i väntan på att det är dags att resa.
‒Det känns skönt att det inte finns något som håller mig fast i Sverige just nu, säger Cristin Möllberg som alltid gillat att resa.
Hennes arbetsuppgifter i Sydafrika blir bland annat att starta själva verksamheten, och sedan hålla i träffar med kvinnor som blivit utsatta för våld av sina män eller andra anhöriga.
‒Den typen av våld är väldigt vanlig i Sydafrika men det tystas ofta ner. Centret arbetar för att synliggöra det och hjälpa människorna som drabbats. Jag ska leda träffarna där överlevare får berätta om sina upplevelser för varandra och stärka varandra.
Hon har varit i Sydafrika en gång tidigare och vet ungefär vad som väntar henne.
‒Det är ett land med stora kontraster. I städerna finns det stora köpcenter precis som i vilket rikt land som helst, men bara tio minuters bilresa bort ligger kåkstäderna.
Cristin Möllberg har försökt förbereda sig så gott hon kan, men är samtidigt lite nervös för det som väntar. För första gången har hon fått ett jobb där det krävs att hon är utbildad socionom, inte bara en volontär eller student.
‒Jag är helt livrädd egentligen. Jag måste veta vad jag håller på med på riktigt. Men jag försöker tänka att alla kan göra fel i början. Jag ska också jobba med en annan svensk tjej som har varit socionom ett par år, som jag kan be om hjälp om det behövs, säger hon.
Vad som väntar när de två månaderna är över vet hon inte riktigt än, mer än att hon ska fortsätta hålla kontakt med centret i några månader till. Kanske reser hon någon annanstans, kanske frågar hon om hon får komma tillbaka till sitt gamla extrajobb på Ica Bengtsson i Strängnäs i väntan på att vårterminen ska komma i gång.
‒Jag har en bror som kommer vara i Spanien och spela golf då, kanske åker jag ner och hälsar på honom, säger Cristin Möllberg.