På Skalltorps gård utanför Katrineholm står distriktsveterinär Karolina Rudstedts bil parkerad utanför djurstallarna. Det är vår i luften och ljumma vindar. En av gårdens charolaistjurar är halt på ett bakben. I hellång buteljgrön galonrock kliver Karolina Rudstedt in på kontoret för att kliva i nya stövlar med stålhätta innan hon kan göra sitt jobb. Det minskar risken för att sprida eventuell smitta mellan besöken.
I en luftig box ligger 1412 Lexus. Tjurens päls är mjuk och gyllenbeige och hans storlek är minst sagt respektingivande. Men Karolina Rudstedt tvekar inte när hon tar sig en närmare titt.
Hon konstaterar att charolaisdjuren på Skalltop är lugna och lätta att ha att göra med.
‒Den här gården säljer avelsdjur och är jättenoga med temperamentet, säger Karolina och det kan Oscar Dieden skriva under på.
‒Det är så stora djur och har en sådan styrka att det lätt kan bli farligt om de inte är lätta att handskas med. Vi har haft tjurar som har vägt uppemot 1500 kilo och det gäller att man hanterar dem mycket redan när de är små kalvar, inflikar han.
Han nickar åt sin sjuka tjur och konstaterar att det är ett bra tecken att Lexus ligger och idisslar i godan ro, det betyder att han inte är stressad eller orolig. De kliver in i tjurens stora box och 700 kilo tunga Lexus rör inte en fena när Karolina börjar undersöka hans högra ben.
‒Han har jätteont och är alldeles svullen och röd. Vi tror att det rör sig om en klövböld och den spricker av sig själv, men han måste få penicillin eftersom det blir mycket bakterier. Nu ska vi spruta honom, berättar Karolina.
För säkerhets skull får Lexus stå fastlåst när Karolina ska ge honom penicillin.
‒Tjur och kor blir lugna av att sitta fast till skillnad från hästar som får panik av det. Många djur är rädda för veterinären och om djurägaren är orolig smittar det av sig. Nummer ett för mig är att vara lugn och flexibel och göra upp en plan ihop med djurägaren, säger Karolina.
Hon betonar att man inte kan gulla med tjurar, hingstar, baggar och tuppar utan man måste vara bestämd. På Skalltorps gård har hon anlitats som veterinär i tio år och berömmer Oscar Dieden för hans djurhållning. Bland det roligast med jobbet är när hon får hjälpa djur till världen, som när hon har kämpat med en besvärlig kalvning och får hjälpa en levande kalv till livet. Men det är inte alltid lätta uppgifter att tackla.
‒Det svåraste är när unga djur drabbas av olyckor. Om en unghäst har gjort sig illa i hagen och måste avlivas, det är riktigt tungt, berättar hon.
I Karolinas voluminösa veterinärväska finns det mesta. Som till exempel stetoskop för stora och små hjärtan, sprutor och något som ser ut som en plättlagg i plast som används för att kontrollera kors mjölkkvalitet. Bakluckan på hennes kombi är lika välfylld, tandraspar till häst, utrustning för att bränna hornämnen på nötkreatur och lite otippat trasmattor. De fyller en viktig funktion om hon skulle köra fast på småvägarna hon färdas på i alla väglag. En trasmatta under däcken gör att det går att få fäste på slirigt underlag.
Varje månad kör Karolina 300 mil i tjänsten och under sina 17 år som veterinär har hon varit egen företagare de senaste 15 åren.
‒Jag gör allt från att städa toaletten till att operera. Man får inte vara rädd för blod eller för att jobba mycket kvällar, nätter och helger. Veterinäryrket är väldgit oglamouröst, skrattar hon. Variationen i arbetsuppgifter uppskattar hon.
‒Jag arbetar med så många olika sorters djur och är som en allmänläkare, halvbra på mycket. Jag kan sällan planera mina arbetsdagar, det blir som det blir. Jag kör i snitt 300 mil i månaden och nu hittar jag nästan överallt. Området är stort, men jag jobbar mest i Katrineholm, Vingåker, Rejmyre och Björkvik.
En käpphäst är att se till att ha gott om tid för besöket och lämna mobilen i bilen.
‒Jag vill inte bli störd eller att djurägarna ska känna att jag är stressad. Det är helt värdelöst och inte roligt för någon. När jag är här är jag deras till 100 procent och det känns jätteviktigt.
Förutom hembesöken tar Karolina Rudstedt även en hemmapraktik sedan tre år tillbaka. Längs vindlande grusvägar hittar vi fram till fågelkvitter och lantligt lugn hos henne på Fallets gård i Tisenhult. Gårdsplanen är nykrattad och hela hagen är full av krokus.
‒Nu är det skönt att bo på landet. Det här är belöningen för att man stått ut hela vintern, säger hon med ett varmt leende.
I gårdens tidigare boningshus har hon inrett sin smådjursmottagning. Det är så nära hem man kan komma sitt jobb för på andra sidan trädgårdslandet ligger familjens villa.
Mottagningen i det gamla lantköket är ombonad och trivsam. Kylskåpet brummar i bakgrunden och det råder stilla ro. Den gamla vedspisen och de snedställda köksluckorna samsas med det hydrauliska undersökningsbordet och ett vitrinskåp med förbandsmaterial.
‒Djurägare som kommer hit får vara med under undersökningen och det är en lugn miljö. Det är mindre djur som kommer hit, jakthundar med sårskador och bonnkatter som varit i slagsmål till exempel. Ofta har jag några smådjur på morgonen, sen fyra, fem hembesök under dagen och några fler smådjur på kvällen, förklarar Karolina.
Att vara distriktsveterinär innebär mycket pappersarbete och att ta fyra veckors semester på raken är inte tu tal om.
‒Jag tycker verkligen om mitt jobb och får möta människor jag aldrig annars skulle ha mött. Jag arbetar helt själv och det är ju mycket jobb runtomkring med journalföring, skriva intyg, beställa mediciner och fakturera.
Under dagen har Karolina opererat en honkatt och varit på en gård för att ta mjölkprov från en sjuk ko.
‒Hon har mastit, juverinflammation, i en spene. Då blir mjölken flockig och får en färgförändring. Jag odlar mjölkprovet i en inkubator som håller 37 grader, då trivs bakterierna som bäst. I morgon kan jag bedöma vad det är för bakterie och vad det är för prognos. Eventuellt får man sinlägga den drabbade spenen.
I brist på patienter när Kuriren hälsar på får stallkatten Musse rycka in som något motsträvig fotomodell. Med uppmärksamhet och kliande bakom öronen finner han sig snabbt spinnande på britsen.
Vaccinationer, kastreringar och tandsanering hör till det Karolina gör på hemmaplan. Även chippning och besiktning av valpkullar hör till uppdragen.
‒Det är alltid en utmaning med sju svarta små busiga labradorvalpar på samma gång. Det gäller att inte chippa samma valp två gånger, skrattar hon.
Hon demonstrerar en sprutbur som används till katter och som gör det möjligt att behandla katten från utsidan.
‒Den är ett bra hjälpmedel för katter kan vara betydligt farligare än stora tjurar. Efter en biltur hit kan de vara oroliga, rädda och illamående.
I Googles tidevarv händer det att många djurägare felsöker själva och fastnar i det.
‒Det blir modediagnoser som till exempel olika fästingsjukdomar för hästar. Jag brukar alltid låta djurägaren få prata av sig och inte förringa det den säger.
Att alla hennes patienter från djurriket är lika viktiga är hon noga att lyfta fram.
‒Det spelar ingen roll om det är en gammal ponny eller en tävlingshäst för en miljon. Alla ska behandlas på samma vis utifrån sina förutsättningar.
Lika viktig som att behandla djuren är att förvissa sig om att djurägaren klarar av att sköta omvårdnaden för sitt sjuka djur.
Avlivning är en del av jobbet och Karolina finns där för att underlätta och finnas som ett stöd för djurägare som vacklar i sitt beslut.
‒Djur är utelämnade åt oss och kan inte välja sina ägare. Det gäller att vara lyhörd inför känslor och nyanser. Jag brukar säga att djuret måste få sluta sitt liv med värdigheten i behåll. Det kan handla om en gammal hund med ont i lederna som inte kan hålla sin avföring längre eller en tovig katt som inte orkar tvätta sig längre trots att katter hatar att vara skitiga. De flesta djurägare förstår men behöver någon som säger det till dem.
När exempelvis hundar, katter och hästar ska sluta sina dagar erbjuder Karolina sig att göra det hemma hos djurägaren.
‒Det är otroligt uppskattat och det är inte många veterinärer som gör det. Det blir väldigt tomt efter ett husdjur och många blir helt förtvivlade. Det är viktigt att få ur sig gråten. Det är inte alltid omgivningen förstår hur ledsen man kan bli och att man kan sörja ett djur på samma vis som man sörjer en människa.
Trots allt slit och den oregelbundna arbetstiden kan inte Karolina Rudstedt tänka sig en bättre tillvaro än den som veterinär. Kärleken till djur har hon haft sedan barnsben och hon betonar hur mycket kontakten med dem ger i gengäld.
‒Kan man inte prata med människor kan man alltid prata med sitt husdjur. Tänk så många gamla människor det har varit räddningen för. När man klappar ett djur går blodtrycket och pulsen ner. Djur kan lösa många knutar hos oss människor.