Att Eskilstunabon Katarina alls ramlade in på detta med klättring är inte så undra på. Hennes storasyster klättrade, hennes make Hans klättrar.
Det finns så många belöningar med klättringen att man får plocka fram nästan båda händernas fingrar för att hålla ordning på dem. Utsikten när man når toppen, den mentala och fysiska utmaningen, naturupplevelsen.
– Kaffet som smakar så mycket godare och det meditativa inslaget. För mig är klättringen så mycket effektivare än både yoga och mindfulness.
– Dessutom är det här något du kan hålla på med väldigt länge, och det finns ständigt möjligheter att utvecklas. Det dyker upp nya idéer hela tiden som kan vara värda att pröva.
Katarina kan ibland titta på klättrare som så uppenbart har så mycket gratis, som den egna barnaskaran.
– Barn är så mjuka och smidiga och verkar nästan intuitivt veta exakt var de måste placera nästa isyxa eller nästa fot.
Men det händer att en del klättrare som är en bra bit över 60 också kan susa förbi som om allt på väggen bara är så lekande enkelt.
– Det hände helt nyligen i norra Dalarna att det kom två män, en bra bit över 60 och med flera kilos övervikt. De klättrade skiten ur mig.
Katarina medger gärna att en del av henne fortfarande känner sig som en nybörjare när det gäller att klättra i isfall. Och att själva utvecklingskurvan nog lämnar en del övrigt att önska.
Hon låter ibland lite lätt bekymrad när hon befinner sig på en isvägg. Hon hörs yttra flera meningar som för den oinvigde kanske låter en smula uppgivet.
– Jag kan låta lite neggig och hörs tydligen säga saker i stil med "Äh, det här går ju aldrig". Men det verkar bara vara just min motor som är konstruerad lite så där, tydligen hjälper det för jag brukar sällan fastna eller stå still medan jag pratar.
Det kan tilläggas att all klättring inte framkallar något direkt jubel i kroppen.
– Jag och min man klättrade en gång på en väldigt stor isvägg i Norge och den gjorde mig faktiskt stressad. Och stress är ingen bra känsla att ha med sig på klättringen. I stället för att ta det lugnt och metodiskt så fick jag bråttom.
Katarina kom ikapp sin make på en fläck som tillät en kort rast och vila och hon förklarade att hon kände att klättringen inte stämde alls just den här dagen.
– Jag skulle kunna gråta rakt ut, lade hon till en smula modfälld.
– Men gör det då, svarade maken.
– Och det gjorde jag. Sedan blev det lite bättre.
Den som misstänker att det här är en hobby eller idrottsutövning som frestar på ganska hårt är inte helt fel ute:
– Det är jobbigt, speciellt om du ska upp med stegjärn på fötterna och en isyxa i vardera handen.
Incidenterna så här långt har varit ganska lätträknade under de 20 första verksamma åren. Något förlorat fäste har gett ett fall på kanske en meter, sedan har livlinan fångat upp.
– Det värsta som hänt mig är att jag tappat den ena isyxan och det ska man förstås inte göra. Allra helst inte om man har någon på väg upp underifrån. Det hade inte jag, tack och lov.