Om någon skulle be mig att berätta om mig själv så skulle jag, bland annat, kalla mig dansare. Jag har dansat sedan jag var mycket liten och håller på med det än i dag. Men att kategorisera sig själv som dansare är egentligen rätt flummigt. För vem beskriver sig själv som en lagidrottare eller bollspelare? Det är egentligen samma sak - i alla fall i mina ögon.
När jag var liten och fram till tonåren dansade jag på traditionell dansskola. Jazz, balett, modernt och en del hiphop var det jag ägnade mig åt under många år. Och enligt min egen erfarenhet är det dessa danser som de flesta tänker på när de hör begreppet dansare.
Jag gick sedan allt mer över från dansskolan till att dansa Linedance, en dans som jag alltid behövt försvara och förklara - för det här så mycket mer än "yihaa" och stomp. I och med att jag slutade dansa jazz och balett hade jag svårt att veta hur jag skulle beskriva mig själv. För Linedance är i allra högsta grad dans, men kanske inte den traditionella dansen som de flesta tänker på. Jag började nästan skämmas för det jag valde att spendera otaliga timmar på varje vecka.
Nu, i vuxen ålder, har jag försökt närma mig dansskolan igen. Även om jag aldrig slutat dansa och även om rörelserna kommer till mig naturligt har jag tappat mycket av det som lärare på dansskolor tittar på.
Frustrerad bestämde jag mig för att dansa ändå - och då föll valet på något som låg så långt från min bekvämlighetszon som möjligt.
För några veckor sedan började jag i en nybörjarkurs i balett för vuxna. Sedan jag flyttade till Eskilstuna har jag tappat bort en del av min själ då jag inte kunnat göra det jag älskar mest i lika stor utsträckning. Efter mycket sökande på diverse dansskolor och andra dansföreningar insåg jag att de stilar jag oftast dras till inte erbjuds i den här staden. Frustrerad bestämde jag mig för att dansa ändå - och då föll valet på något som låg så långt från min bekvämlighetszon som möjligt.
Och som jag har lärt mig under de första lektionerna.
Du som dansat balett är väl medveten om hur mycket muskler och koncentration det behövs för att endast klara av att stå korrekt.
Nu när jag faktiskt dansar balett, en dansstil som jag i så många år ansett vara den mest klassiska, känner jag mig som en riktig dansare nu?
Jag tror inte det. Balett är kul, absolut. Men jag har svårt att helt och hållet hänföras och endorfinerna tar sig inte hela vägen. Jag måste nog bara acceptera för mig själv att jag älskar att dansa och att jag nog aldrig kommer att bli den traditionella dansare jag i många år velat vara.
All rörelse till musik är dans, och det finns ingen stil som är bättre än någon annan.
Jag tror knappast att någon som dansar balett skulle kunna rocka någon av de dansstilar jag vanligtvis dansar utan flera års träning. Vi alla har ju varit nybörjare.