Kent i anrik miljö

Kent hade spanat in Meistersaal redan inför att gruppen skulle spela in Isola 1997. Men då fick de höra att lokalen inte användes som studio särskilt ofta, något som i mångt och mycket gäller än i dag. Men tolv år efter första försöket lyckades kvartetten ända att få en tid i samma lokal där Depeche Mode, Bowie och U2 tidigare fångat några av sina största stunder. Och resultatet av Kents vistelse här är, enligt Markus Mustonen, just sådär riktigt, ruskigt bra.
- Skivan hänger samman på ett grymt sätt. Jag vet att folk för det mesta lyssnar på enskilda låtar i dag, och inte riktigt tar sig tid att ta in en skiva som helhet. Men för oss är det viktigt med den där helheten. Och det känns extra kul att vi fortfarande har så mycket att ge som band. Det är en känsla som bara stegrar hela tiden. Och jag vet att det retar gallfeber på dem som säger "Ni har hållit på så länge. Ska ni inte sluta snart?", ler Markus.

Det känns som nya skivan andas mycket Depeche Mode. Håller du med?
- Jag vet inte... Jag har svårt för att tycka sådant om vår musik. Den ligger så nära så jag har ingen riktig distans till den. Det är upp till andra att avgöra hur det låter.

Finns det någon låt som du är extra nöjd med på skivan?
- Jag gillar Det finns inga ord. Den är fantastisk. Förra veckan låg Svarta linjer också bra till, men nu känns nog Vals för Satan starkare. Det växlar, så där... Och det är bra, för det betyder att skivan har mer att ge än bara någon låt, säger Markus.

Vad ser du fram emot nu?
- Det känns alltid lite "jahapp... vad händer nu?" när man har gett ut en skiva. Sedan åker man ut och spelar, och det ser jag fram emot nu. Det är alltid lite nervöst efter att man har släppt en ny platta. Jag undrar alltid om det finns folk kvar som vill lyssna på vår musik och se oss live.

Några du några sista ord innan det här hamnar på webben?
- Hälsa morsan! Och farsan, och syrran!