Det har gått några år sedan Anders och hans fru utsattes för inbrott i sitt hus.
Inbrottet hände mitt på dagen och när paret kom hem såg de altandörren sönderslagen och att skrivbordslådan där svärmors guld låg hade tömts. Över golvet syntes spår efter tjuvarnas leriga fötter.
För Anders fru tog det ett år innan hon vågade vara ensam i huset
För Anders del känns händelsen också fortfarande olustig.
‒Vi hade inte larm vid tillfället, vi tänkte att det där skulle ju inte hända oss. Nu har vi larm men jag vet inte om det ger så stor trygghet, det känns fortfarande lite otryggt. Jag tror inte det har gått över än.
Jag tittar mig omkring fortfarande när jag kommer hem. Men det tog hårdare på min fru, de tog ju hennes mammas värdesaker, och det får man aldrig igen, säger Anders.
Han oroar sig fortfarande över inbrott och berättar att han och hans fru alltid pratar med grannarna när de åker bort.
Anders tror inte att oron kommer släppa helt.
‒Det där tror jag aldrig släpper.
Han känner sig mer orolig över vad han uppfattar som en ökad brottslighet i samhället i dag och tycker att det känns obehagligt att ta sig ut på kvällarna. Sedan inbrottet är han också lite mer försiktig i sitt sätt att leva, berättar han.
Kerstin har råkat ut för en liknande händelse två gånger. Första gången hon fick inbrott i sitt hem var för några år sedan, andra gången bara för några veckor sedan.
‒Den här gången var jag bortrest och grannarna ringde. De hade tittat bort till mig och sett att det brutits in i huset vid entrén. Jag kom hem dagen därpå. Vid förra inbrottet försvann allt av värde i guld, silver och kristall, så den här gången fanns inte så mycket sådant kvar, berättar hon.
Men de hade varit noggranna, de som bröt sig in, berättar Kerstin vidare. Spår syntes efter tjuvarna i hela huset, i skåp och garderober och till och med uppe på vinden.
‒De hade nog letat efter smycken. Jag kände av händelsen ett tag efter, men nu känner jag mig trygg. Rädsla finns inte, slår Kerstin fast.
Hon har i dag satt larm på huset och försöker att inte känna sig så påverkad av inbrottet, även om hon medger att hon tänker på det lite.
‒Men jag försöker leva så normalt jag kan, kommer de så kommer de, den dagen den sorgen. Jag försöker tänka positivt. Jag känner mig så stark, jag tänker att det där inte ska få påverka mig. Absolut inte.
Kerstin och Anders heter egentligen någonting annat.