– Kina hjälper oss med att utveckla infrastrukturen i vårt land: vägar, byggnader, järnvägar och elförsörjning. Sådana pengar får vi inte från andra länder.
Det var ett rätt fräckt och beklämmande budskap från en afrikansk ledare som ändå anses tillhöra de mer reforminriktade.
Kenya är ett bra studieobjekt för en diskussion om utvecklingsfrågor. När landet 1964 blev självständigt från Storbritannien hade det ungefär samma bruttonationalprodukt per capita som Sydkorea. 2008 hade så Kenyas köpkraftskorrigerade per capita-BNP blivit 17 gånger lägre än Sydkoreas. I nominella termer var den 22 gånger lägre.
Då ska man veta att Kenya under denna period varken har haft inbördeskrig eller varit inblandat i väpnade konflikter med andra stater. Därtill var landet länge något av västvärldens favorit i Afrika, ett bålverk mot Sovjetunionens inflytande i regionen, vilket gav Kenya en hel del bistånd framför allt från USA.
Landets underutveckling är alltså helt och hållet ett resultat av dåligt styre som under 2000-talet har blivit mer demokratiskt men inte mindre korrupt. Visst behöver Kenya bättre vägar – när ni läser detta studsar jag sannolikt på dem. Men vi kan inte ha en ordning där britter, tyskar och svenskar bygger infrastrukturen i Kenya för brittiska, tyska och svenska skattebetalares pengar, varav en del hamnar i fickorna på kenyanska ledare som fortsätter plundra sitt folk.
Det är här Kina kommer in i bilden. Landets engagemang och inflytande i Afrika märks allt mer. Mycket är positivt men det finns även obehagliga exempel som detta undergrävande av EU:s biståndsinsatser i Kenya. Och det finns mer.
2007 förhandlade Världsbanken med Nigeria om ett lån på 35 miljarder kronor för reparationer av järnvägen. Lånet skulle ges på villkor att regeringen skulle rensa upp i den korrumperade järnvägsadministrationen. Så dök Kina upp på scenen och erbjöd Nigeria ett nästan dubbelt så stort lån utan några motkrav. Gissa vad nigerianerna valde.
För ett år sedan grep kapten Moussa Dadis Camara makten i Guinea efter att den förre diktatorn Lansana Conté just hade dött. Camara lovade demokrati och fria val vilket det nu inte ser ut att bli något av. I september gick hans militär lös på ett oppositionsmöte, dödade 150 personer och massvåldtog kvinnor, vilket fick EU att införa sanktioner mot Guinea.
Men i oktober undertecknade ett kinesiskt företag ett kontrakt med juntan värt 50 miljarder kronor för utvinning av bauxit. Det är fullt möjligt att diverse kinesisk polisutrustning snart kommer att strömma in i Guinea, precis som tidigare till Robert Mugabes regim i Zimbabwe. Och det är väl känt att kinesiska vapen användes av mördarna i Darfur medan kinesiska företag investerade i Sudans olja.
Det ekonomiskt allt starkare Kina uppträder som diktatorers och korrupta regimers bästa vän – och sådana finns det gott om i Afrika. När väst ska rangordna sina krav på Kina bör denna fråga stå mycket högt upp.