Kjell Bergqvist har gjort många vassa rolltolkningar i tv och på film, men jag undrar om inte hans gestaltning av den psykiskt sjuke och före detta hemlöse kriminalkommissarien Tom Stilton i tv-serien "Springfloden" är hans allra bästa.
Han gör Stilton till en sorgsen, empatisk, vresig och skör man, som kämpar med sin återkomst till innanförskapet och sin längtan till att bara ge efter och glida in i sjukdom och "kravlös" och anonymitet i hemlösheten. Han säger inte mycket, utan lufsar mest runt i sjaviga kläder och låter tårarna rinna när de kommer.
Anda säsongen rullar för fullt i SVT, och de flesta karaktärerna från den första, hyllade säsongen dyker upp igen. Förutom Kjell Bergqvists Tom Stilton har vi Julia Ragnarsson som är jättebra som den vilsna polisaspiranten Olivia, Michael Segerström är finfin som orolig äkta man och psykolog. Amanda Ooms gör en sympatisk och märklig kvinna som bor på en pråm.
Jag skulle kunna fortsätta rada upp alla härliga karaktärer i Springfloden men gör det inte, för det är just förekomsten av alla dessa udda figurer som gör att Springflodens andra säsong inte riktigt når upp till samma nivå som den första (så här långt).
Tv-serien är baserad på spänningsromaner av författar/manusförfattarparet Cilla och Rolf Börjlind, som även skrivit manus. Även om jag gillade första säsongen skarpt, och kan uppskatta duons ambition att lyfta viktiga och allvarliga samhällsproblem i sina thrillers, är det ändå någonstans i manuset som jag får problem med trovärdigheten. Det är lite för många kopplingar hit och dit och lite för många udda figurer. Den våldsamma och knivkastande Abbas och den snacksalige fixaren Minken var underbara i första säsongen, men hade gott kunnat få vila den här gången.