Avsluta alltid med en klacksparksnyhet, så lämnar lyssnaren dig med ett leende på läpparna. Det rådet fick jag en gång av en nyhetschef på Sveriges Radio Kronoberg när jag arbetade där.
En klackspark, alltså. Något som får lyssnaren att må bra, även om hela programmet före det har handlat om olyckor, korruption och död. En av mina kollegor, som sedan många år är en känd programledare för underhållnings-tv, var en mästare på det där. Han kunde ta sin långa uppenbarelse och en bandspelare med sig till några pensionerade tanter vid en smalspårig järnväg mitt i mörkaste Småland och komma hem med ett reportage där det lät som om han just besökt Disneyland.
Alla skrattade.
Vi som på olika sätt jobbar med medier måste vara medvetna om den där dynamiken. En tidning som fylls av stora samhällsproblem uppfattas lätt som en gammaldags, tråkig kinesisk väggtidning. En tidning som bara skulle fyllas av feel-good-nyheter skulle bli som Nordkoreansk propaganda. ”Den store och älskade ledaren har just slagit 18 hole in one på en golfrunda!”
Nej, det krävs en mix.
För mig som samhällsjournalist har det där alltid varit en avvägning. Jag vill ju berätta om det som ”verkligen betyder något”.
Men vad är det som säger att en allvarlig nyhet om ett stort samhällsproblem i ”den stora väven” som omger oss egentligen betyder mer än några pensionerade tanters glädje över att få åka smalspårig järnväg? Är det inte den där glädjen, förmågan att hitta ljuspunkterna i den lilla väven som är det verkligt viktiga?
Problemet uppstår när det slår över åt andra hållet. Som på sociala medier. Där är klacksparken på slutet i nyhetssändningen förvandlad till huvudsak. Gulliga katter som gör tokiga saker. Människor som ramlar på lustiga sätt. ”Han svalde sin egen toupé, du kan aldrig gissa vad som hände sen!”
Klickmonster på nätet är sällan verkliga nyheter. De handlar nästan aldrig om samhällsfrågor och ger sällan någon ny eller alternativ bild av världen. Det är vi själva, som aktörer i sociala medier som bestämmer vad som blir viktiga nyheter där. Och resultatet pekar i en tydlig riktning: Vi vill ha underhållning. Sällan det reflekterande och eftertänksamma.
Så ser det nya medielandskapet ut, och inget tyder på att det går att ändra på. Om inte du och jag väljer på ett annat sätt. Det är nämligen det speciella med just sociala medier. Aldrig tidigare har ett medium varit så styrt av oss konsumenter.
Och aldrig har vårt eget ansvar varit större.
Så, förvåna mig nu, kära läsare.
Låt oss skapa en ny, braskande rubrik: ”Han skrev en krönika om sociala medier – du kan aldrig gissa vad som hände sen!”