Kollar alla på samma program?

Det snackas om tv-revolution och att tablåer och spikade tider spelat ut sin roll nu när vi har tillgång till vad som helst, nästan när som helst, 24/7.

I princip är möjligheterna numera så många - kanaler, nätet, dvd, tv på beställning - att vi varje måndag borde komma till skolan eller jobbet utan att ha ett enda dugg gemensamt att prata om.

För det var ju så tv:n funkade förr. Som ett sorts kitt. Höll fosterlandet samman och så. Gav oss nåt att dividera om på rasterna och fikapauserna. Hade man missat senaste avsnittet av Dallas var man körd och satt tyst i ett hörn.

I apparatens allra tidigaste barndom fanns inte ens ettan och tvåan att välja på. I begynnelsen var det Hyland om lördagarna. Var det Hyland så var det Hyland och hade Per Oscarsson klätt av sig naken i direktsändning så hade det inte gått en enda mottagarinnehavare förbi.

Detta utspelade sig på 60-talet då naken betydde badbyxa på.

Ingen var så petig med nakenchockerna på den tiden, folk tog vad som bjöds, och en hel nation satt gastkramad och bet sig i läppen framför det svartvita flimret alltmedan Oscarsson lät ett snudd på oräkneligt antal kalsonger falla till golvet innan han slutligen stod där helnäck i badbrallorna. Halva grejen var väl Hylands uppsyn, han blev allt blekare om nosen under det tilltag som skulle göra Oscarsson till det kvällstidningarna kallar folkkär.

Nu är det andra bullar och vi borde utan vidare i alla lägen kunna göra våra ytterst individuella val framför tv:n eller dataskärmen.

Ingen behöver längre tvinga sig igenom halvtaffliga nakenchocker i hörnan eller ens Eurovisionschlagerfestivalens knastrande "deux point" per telefonlänk, det går bra att byta till något mer uppbyggligt även på lördagkvällarna. Lite Kobra kanske, eller något vetenskapsmagasin on demand att mysa med till popcornen.

Likt förbaskat kommer oförskämt många av oss att glo på schlagerfestivalen ikväll. Och jag har svårt att tro att det beror på ett allt överskuggande musikaliskt intresse.

Det måste vara nåt annat som gör att vi flockas som mygg runt eld när det drar ihop sig till final i Melodifestivalen. 2008 var det årets mest sedda program, många tippar att det blir samma visa ikväll och pådraget i medierna är enormt.
Är det så enkelt som att vi vill ha nåt ihop, nåt att prata om på måndag, nåt som håller det Marx skulle kalla alienation på avstånd?

Det är iallafall en lite rörande tanke att det är Zelmerlöw, Alcazar och Molly Sandén som ser till att vi inte känner oss som Edvard Munchs Skriet på måndag.