Hösten 2019, då kommer den tredje och (kanske) sista säsongen av SVT:s dundersuccé "Vår tid är nu". Efter måndagskvällens avslutning på säsong två känns det som om en femtedel av Sveriges befolkning vill storma tv-huset på Gärdet i Stockholm för att tvinga public service att tidigarelägga säsongsstarten.
Jag är lika såld på "Vår tid är nu" som alla andra. Inte bara för att den är så bra, utanför att den gett oss en lägereld att samlas kring och ett samtalsämne.
Under tisdagsförmiddagens promenad till en intervju avhandlade jag och fotografen vad vi tror ska hända i säsong tre, hur snygg slutscenen är och att det är roligt att karaktärerna har utvecklats och förändrats under hand.
Undrar hur många sådana samtal som utspelade sig samtidigt?
Själv är jag så imponerad av Mattias Nordströms gestaltning av Gustav. Han har gått från makfullkomlig källarmästare med ett hemligt "begär" till män till en alkoholiserad och ruinerad man som blivit frälst och "botad", hela tiden av med sin djupt trovärdiga aura av underdog-skap och dålig självkänsla. Och så vill jag att kocken Calle (Charlie Gustafsson) ska få en större roll i nästa säsong. För mitt i alla familjekonflikter så har en viktig sak kommit i skymundan i säsong två - matlagningen och det lusfyllda skapandet av helt nya mattraditioner, som var en viktig del i att säsong ett var så charmig.
Hade Calle och Nina funnits i verkligheten och inte i en dramaserie hade de förstås lämnat den konservativa familjen och startat en egen klubb/restaurang för länge sedan.
Men då hade vi ju inte fått njuta av en härlig tv-upplevelse som erbjudit en flykt från en höst av klimatångest och regeringskris.