Vad är egentligen en målares uppgift? Det är en fråga som länge engagerat Jan Thunholm. Han, liksom förebilden Olof Hermelin, har kommit fram ett tvetydigt svar:
– Det finns många deluppgifter som man kan uppfylla, men huvuduppgiften, ja den kommer man aldrig fram till, säger han när Eskilstuna-Kuriren knackar på inför 80-årsdagen.
Konsten självklar
Kanske behöver man inte heller motivera sitt skapande. För någon som Jan Thunholm, som har levt med konsten sedan han för första gången greppade en pensel, är det lika självklart som livet självt. Redan som barn i Uppsala förstod han att det var åt konsten han skulle viga sitt liv. Det blev utbildning vid Konstfack i Stockholm och utställningar i Uppsala, Stockholm och Köpenhamn varvat med jobb som konst- och teckningslärare vid universitetet. Därefter bodde han med familjen i Solna, där han arbetade som teckningslärare. Till Eskilstuna och Stålforsskolan kom han i början av 1980-talet.
Utställningen dröjde
Men det skulle dröja till 1992 innan han för första gången ställde ut i Eskilstuna. ”Varför i allsin dar har Jan Thunholm inte ställt ut i Eskilstuna förrän nu?”, frågade sig då Eskilstuna-Kurirens recensent. Jan menar att förklaringen ligger i att han länge haft kvar sin konstnärliga förankring i Solna. Men till hösten, i samband med Torshälla marknad, är han aktuell med en utställning på Kvarnen i Torshälla. Han har tagit upp ett tema han var intresserad av redan på 1960-talet: barocken.
– Utifrån några 1960-talsakvareller har jag spelat vidare på barocken och hoppas att de ska tala till seendet så som musik uppfattas av örat, säger Jan och visar upp sina alster.
Fortfarande produktiv
Nu fyller han 80 och är lika produktiv som någonsin. Han uppskattar att han målar fem, sex tavlor i månaden.
– Jag jobbar väl tre timmar per dag i alla fall. Jag tycker att det är en heltidstjänst! Men jag är sämre på att städa. . .
Trots ett allmänt erkännande har han aldrig kunnat leva på sin konst. Men man får intrycket att det inte spelar en så stor roll. För vad var nu egentligen målarens uppgift? I strävan efter det ouppnåeliga ställs konstnären inför ett oundvikligt faktum: det går inte att sluta.
– Olof Hermelin sade en gång att han kunde låta bli att måla lika lite som en oxe kan låta bli att äta gräs. Det stämmer rätt bra in på mig med, säger Jan och ler.