Tidningarnas rÄdgivningsspalter var proppade med handfasta knep pÄ hur alla, frÄn vÄrdbitrÀden till generaldirektörer, med nÄgra enkla trick kunde bana sin egen vÀg fram till köttgrytorna.
âą Skriv en âjag-Ă€r-bra-listaâ
⹠Marknadsför dig sjÀlv.
⹠Blanda inte in din privata ekonomi. Att hÀnvisa till skulder, mÄnga barn eller hög hyra duger inte.
En del gjorde alla rÀtt. Christer Elmehagen pÄ AMF till exempel. Vem vet, i rÀtt lÀge kanske det rests en staty med hans lÀtt knotiga kropp som förlaga.
En duktig kille, helt enkelt. En man med vett att ta betalt för sin kompetens.
Sen vÀnde vinden. Eller framförallt börsen, den mest obarmhÀriga naturkraft vi kÀnner. AMF:s pensioner stÄr pÄ minus. Varslen viner. Arbetslösheten stiger.
Elmehagen anklagas för dubbelmoral och LO:s Wanja Lundby-Wedin, som beviljade slantarna, sitter just nu plats i pudelkorgen och tuggar i sig alla osande eder hon genom Ären farit ut i om nÀriga och pengasugna direktörer i nÀringslivet. Ilskan och skadeglÀdjen tampas om att stÄ högst i tak.
För nu Àr vi plötsligt inte lÀngre sÀrskilt imponerade av smarta förhandlingar och löneklipp. Kanske har det gÄtt upp en talgdank: FÄ av oss spelade nÄgonsin i samma division som Elmehagen och Lundby-Wedin.
Tough luck, men hur duktigt vi Ă€n hade plitat pĂ„ vĂ„r âjag -Ă€r-bra-listaâ sĂ„ hade det aldrig blivit för oss som för Chrille. Inga 104 miljoner pĂ„ tio Ă„r.
Men ÀndÄ, ponera att vi lyckats förtiga kontokortsskulderna, hÄllit undan vÄra horder av hungriga ungar och inte sagt ett dyft om rusande boendekostnader. Och Wanja Lundby-Wedin likt sagans fe plötsligt stÄtt framför oss, i strut och allt, och bara bönat och bett om att fÄ svinga lite guldstoff med staven.
Hur mÄnga av oss hade dÄ rakryggat svarat: Tackar som frÄgar, men jag har sÄ jag klarar mig. Det kÀnns inte rÀtt att just jag ska ha sÄ mycket mer Àn andra. Jag hinner ÀndÄ inte göra av med all denna flis inom rymden av en normal livslÀngd. Och ungarna mÄr bÀst av att tjÀna sina egna.
Handen pÄ hjÀrtat?