Så lät de första hot jag utsattes för som journalist. Året var 2003 och jag var ganska ny på Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning. Personen ifråga tyckte inte att jag skulle skriva om den hårda kritik som riktats mot en skola av Skolverket. Jag minns att jag blev förbannad, att det blev ännu viktigare att skriva.
Sedan dess har jag då och då varit med om liknande händelser. Värst var nog när jag fick en utskällning i kön i mataffären inför mina barn. Politikern var missnöjd med de frågor jag ställt i ett mejl och uttryckte sitt missnöjde med den makt vi i media har, den var för stor enligt hen. Jag blev förbannad då också.
Det här tror jag de flesta journalister känner igen - tyvärr. I många fall har vi strategier för hur vi ska hantera sådana här situationer. Vi är väl förberedda, vi har en tydlig bild av vad det är vi gör och varför och vi har kollegor och chefer som stöttar och hjälper.
Men nu är situationen annorlunda. Hoten kommer inte från någon jag känner. Hoten kommer via anonyma telefonsamtal och kommentarer från fejk-konton i sociala medier.
TU, som organiserar medier i Sverige, har undersökt hur hotbilden mot journalister ser ut. Det är ingen rolig läsning.
Visste du att drygt var tredje journalist hotats eller trakasserats under det senaste året? Och att ungefär tio procent av dessa journalister funderar på att lämna yrket?
Jag är själv en av dessa som utsatts för hot och trakasserier. Jag har börjat hålla en misstänksam koll på min omgivning där jag inte gjorde det förr och svarar inte längre på alla samtal till min telefon. Jag har ringt hem och bett mina barn låsa ytterdörren då hoten blivit för konkreta.
Men jag har inte för ett ögonblick övervägt att lämna mitt jobb. Ännu.
Jag var tolv när jag beslöt mig för att bli journalist, jag vill vara med och göra världen bättre, jag tror på ett öppet demokratiska samhälle där seriösa journalister har ett viktigt uppdrag.
Nej, jag slutar inte, jag kommer inte göra som de som hotar i mörkret vill.