Ett varmare alternativ. Men också dyrare. Pengarna gick så att säga som smör i solsken.
Flygbiljetten som jag bokade ungefär tre veckor i förväg får ändå betraktas som prisvärd.
Speciellt om jag bara tänker på hemresan.
Ibland kan sex timmar och 15 minuter kännas som en evighet. Men så var inte fallet lördagen den 16 december.
Det Dubaibaserade flygbolaget bjöd på komfort utöver det vanliga, och då satt jag ändå inte i den finare avdelningen som nästan påminde om ett fyrstjärnigt hotell.
Men även på rad 21 kunde man nästan känna sig som en uppassad shejk eller president.
En av anledningarna – planet var nästan tomt. Eller rättare sagt, kanske belagt till 20–25 procent. Jag fick "bara" tre säten för mig själv. Men det var skönt att kunna alternera mellan mittgången och fönstret. Flygvärdinnorna verkade njuta av den förmodligen ovana situationen. De var på ett strålande humör och mycket serviceinriktade.
Det kanske allra bästa till sist: Varje passagerare hade tillgång till en stor skärm där de hade möjligheten att välja musik att lyssna till, kolla på olika filmer eller knappa in någon internationell tv-kanal.
Det sistnämnda innebar att jag kunde ägna nästan hela flighten åt att följa den lördagens Premier league-fotboll. Först uppsnack, sedan Leicester–Crystal Palace följt av Chelsea–Southampton – toppmötet Manchester City–Tottenham rullade dock igång nästan i samma sekund som planet nästan ljudlöst tog mark på Arlanda.
Matcherna visade alltså direkt på flyget!
Okej, ibland frös bilden och några gånger försvann den helt. Men vad sjutton – jag befann mig trots allt på 10000 meters höjd.
Även solen, det vill säga tekniken, har ju sina fläckar.