Binaa Saymouaa är konstnär utbildad på universitet i Damaskus. När kriget bröt ut var hon bildlärare i Dubai. Syrien var inget särskilt öppet land ens före kriget, berättar hon, och hon och maken Emad sökte sig utomlands direkt efter studierna. Det blev Dubai och den amerikanska skolan, en internationell miljö med folk från hela världen.
Men syrier i Dubai satt inte säkert trots många år i landet och paret beslöt att Emad skulle ta sig till Sverige medan Binaa och de två barnen väntade. Det blev två och ett halvt års ofrivillig skilsmässa som slutade med återförening och röda rosor på Arlanda vintern 2016.
Väl på plats i Eskilstuna blev tystnaden outhärdlig för Binaa som var van att vara igång. Första jobbet blev ett ideellt, som konstcirkelledare, i väntan på personnummer. Ett år senare driver hon barnkonstskola på studieförbundet Sensus varje dag parallellt med SFI.
Visst var det en fördel att kunna engelska, men ännu mer, säger hon, att ha ett andra språk i konsten. Konstskolan döpte hon till ”Tala utan ord” och återkommer till att hon vill kommunicera, det kan handla om möten mellan svensk och syrisk folkkonst.
Kanske var det därför hon fotade fru Nålmakare alias Anita Carlsson vid ett besök i Rademachersmedjorna och målade ett porträtt. Eller för att Anita påminde om hennes mamma. Hursomhelst blev det mycket skratt när de träffades igen.
– Svenskarna öppnar om man knackar på dörren, det är min erfarenhet, säger Binaa. Man måste ha ett mål och inte bara vänta.
Nu vill hon mest av allt utveckla det hon gör till en barn- och ungdomskonstskola.
– I Dubai ville alla att barnen skulle bli doktorer, oavsett om de hade något intresse av det eller ej. Här har konstnärliga yrken mycket högre status, det märker man, säger Binaa.
Det finns också ett tomrum att fylla i Eskilstuna, konstaterar hennes chef Siv Eriksson.
– Aktiviteter inom idrott, musik och dans finns det mycket av, men inte bildkonst.
Finns det då fördelar med ett konstnärligt yrke för de som flyttar hit?
– Inte alls, säger Ola Öhlin som jobbat i tretton år med att få in utlandsfödda kulturarbetare på den svenska arbetsmarknaden.
Han beskriver en ängslig kulturscen med snäv syn på kvalitet där informella nätverk styr. Kultursektorn gör sig inte synlig för dem, och de har också svårt att bli sedda, säger han och talar om en mängd små faktorer som alla blir hinder.
– Statistiken visar att mångfalden i kultursektorn sjunker trots att antalet utlandsfödda ökat och trots en viss yttre välvilja.
Men Aleksandar Prodanovic som anställt flera nyanlända på Studiefrämjandet menar att kulturarbetare har vissa konkurrensfördelar.
– Jag ser det ju utifrån min egen erfarenhet av att rekrytera och av att själv ta mig in på arbetsmarknaden. Kulturarbetarna har redan lärt sig slåss för jobben, de kan nätverka, är sociala och kreativa. De väntar inte, utan kör på, fast på rätt sätt, ett mjukt sätt. Jag tycker att kulturen är ett bra sätt att ta första steget in, och jag tog ju själv samma väg när jag kom hit, säger han.