Redan femton minuter innan det allra första konventet av Folk och kultur ens är lagd till handlingarna har projektledaren börjat summera intrycken.
Både hennes egna och många av dem som deltog under det här premiäråret.
‒En vanlig synpunkt är just denna att vi möjligen varit lite för utspridda i år. Arenan har varit hjärtat men sedan har vi haft aktiviteter både på Science Park och Munktellmuseet och Lokomotivet.
Till och med Konserthallen var skådeplatsen för en konsert med Västeråssinfoniettan och här blev det så olyckligt att de som satt på scenen snudd på var fler än de som bänkade sig för att lyssna.
‒Men det måste vara tillåtet för oss att lära oss av misstagen, säger Linde Sjöstedt.
Själv var hon på en fantastisk föreläsning med Annika Taesler, som mitt i livet skadas så illa i en hästolycka att hon i dag är totalförlamad från bröstbenet och nedåt.
‒Vi var bara fem personer som hörde Annika, men vi som valde att lyssna på henne fick en chans att se på tillvaron med lite nya ögon.
[fakta nr="1"]
Som allra mest var det sjutton programpunkter som ägde rum på exakt samma klockslag, och då blir det ganska självklart att några arrangörer får en ganska liten publik att laborera med.
‒Det blir lite likt Almedalen, vi kan bara erbjuda plattformen för de politiker, tjänstemän eller de kulturarbetare som väljer att gå ut för att försöka möta sina åhörare.
Mest jämförbar är annars Folk och kultur det välkända konventet Folk och försvar. Men de senare har 40 års erfarenhet.
‒Jag måste vara nöjd ändå, vi fick hit tre partiledare och vi fick till en politisk debatt om bland annat detta med kultursamverkansmodellen, där vi faktiskt lyckades vrida till ett varv till och fick in svar var de politiska partierna står i de kulturella frågorna. Annars är det vanliga att man bara säger att de kulturella frågorna är något man tar på största tänkbara allvar och sedan stannar det där.