I flera år har Sanna Andersson funderat på hur det skulle vara att ha en servicehund.
– Det var min brors hund som fick mig att börja tänka i de banorna.
Nu är det verklighet. För ett knappt år sedan träffade hon Kummin för första gången, under Vasaloppsveckan i Mora.
Varför där?
– Svenska Assistanshundar, S.A.H, som utbildar, finns i Mora. Vi skulle se vem som främst tydde sig till mig och kunde känna av läget trots att det var mycket folk – många störande moment – runt oss.
Känns Kummin rätt?
– Ja, vi är lika i sättet, lugna och tänkande.
Kummin – som flyttade hem till Sanna Andersson i somras – tycks kunna ”läsa av” henne. Men han är fortfarande under utbildning. De tränar på olika moment dagligen.
– Ett orosmoment var om våra katter skulle acceptera honom och han dem. Det tog lite tid, men det funkar bra nu.
Vad kan han göra?
– Han är främst till för att kunna springa efter hjälp om något händer mig när vi är ensamma hemma. Jag blir lätt plötsligt sjuk med hög feber och tenderar att ramla. Han håller på att lära sig öppna dörren nu. När han kommer fram till den han hämtar hjälp från gläfser och nafsar han.
Kummin kan också fixa med post och tidningen, hämta saker på en våning och gå iväg till Sanna på en annan våning, han kan dra av kläder och han har varit med Sanna både på Ica Ekängen och hos tandläkaren.
Hon får fråga först, så det är okej att ta med honom på den typen av platser på grund av allergier.
– Han buffade till exempel till tandläkaren när han märkte att jag höll på att bli trött och dålig.
Måste rastas
En stor vinst är också att Sanna kommer ut tre gånger dagligen när Kummin måste rastas. Antingen går hon ut tillsammans med en kompis, sin permobil eller sin man Micke.
– Tidigare kunde jag strunta i att gå ut om jag kände mig lite hängig, men nu blir det av och det är förstås bra för mig att vara ute. Nu har jag alltid sällskap. Livet blir lite lättare och tryggare för att han alltid finns där.
Om man möter en servicehund ska man tänka på att inte klappa den, för den jobbar när den har västen/täcket på sig.
Sanna Andersson, 37, bor på landet nära två mil utanför Eskilstuna. Sedan hon var 17 år har hon haft en aggressiv form av tarmsjukdomen Crohn, Morbus Crohn.
Går i skov
Hon har ”korttarmsyndrom”, hon har stomi och en port-a-cat, en typ av metallplatta, inopererad på vänster sida i höjd med bröstkorgen. Där kan hon få näringsdropp. Hon har varit inlagd på Huddinge sjukhus för olika ingrepp åtskilliga gånger under de 20 år sjukdomen varat, många gånger allvarligt sjuk. Morbus Crohn går i skov och de aggressiva inflammationerna i tarmarna tär till slut på många andra livsviktiga funktioner i kroppen.
Hur finansieras Kummin?
– Vi har tagit oss råd. Han kostar ungefär 1 600 kronor i månaden. Man är foderväder åt honom genom S.A.H och vi åker fortfarande dit för vidareutbildning. Sedan köper man ut honom. Om allt fungerar är han min om tre år.
Förstås är det mycket pengar för den som lever på sjukersättning. Men Sanna gör vad hon kan för att leta efter fondmedel eller sponsorer.
Finns det många servicehundar i Eskilstuna med omnejd, tror du?
– Nej, inte vad jag hört. Men jag tror att många fler skulle ha stor hjälp och nytta av en om de bara visste att de fanns.