Susanne Nyström skrev den 17/5 (publicerad på ekuriren.se 16/5) om begränsning av Sveriges kungahus för att vi inte har råd att underhålla fler personer.
Sverige var på ruinens brant när vi bad Napoleons officer, som gjort sig en stor förmögenhet på att tjäna Napoleon väl, att bli svensk konung och hjälpa Sverige ekonomiskt. Som tack för hjälpen tog vi bort all makt från Konungen. Kvar är bara förpliktelser som har med representation att göra. Den PR och good-will som kungafamiljen ger Sverige i världen skulle inte gå att köpa för ens det dubbla vad kungahuset får i apanage/löner/underhåll.
Susanne Nyström vänder sig emot ett växande antal kungligheter. Vad hon skulle vända sig emot är det mycket snabbare växande antalet politiker och andra skatteavlönade, utan krav på att prestera något resultat motsvarande lönen.
Visa gärna hur familjen skatteavlönade har vuxit de senaste 20 åren i antal och pengar och jämför med kungahuset, som ger stort värde för kostnaden. Det skulle öppna ögonen på alla motståndare till monarkin i Sverige.
Folkvalda politiker har inte förmått ge oss den välfärd de utlovat, trots allt vi betalar i skatter. Kungahuset levererar.
Kaj Marc-Wogau
Katrineholm
Svar: Vi avkräver prestationer av politikerna. Om vi inte är nöjda röstar vi bort dem i allmänna val och/eller engagerar oss politiskt själva, vilket skiljer politiker från kungligheter, som vi inte kan rösta bort. Hur många politikerna och tjänstemännen ska vara går alltid att diskutera. Men även det går att påverka som medborgare, till skillnad från antalet medlemmar i kungafamiljen.
Vidare stämmer det att Jean Baptiste Bernadotte, senare Karl XIV Johan, betalade av på Sveriges statsskuld med privata medel i början av 1800-talet. Frågan är vilka rättigheter det ska ge hans ättlingar 200 år senare och vilka av de hundratals, kanske tusentals, ättlingarna – inklusive kungahusen i Norge, Danmark och Belgien, vars regenter är barn och barnbarn till svenska prinsessor – som ska ha dessa rättigheter.
Hittills har det, så vitt jag vet, inte gått att bevisa att kungligheternas PR för Sverige har bidragit till tillväxten. I så fall borde Sverige skilja ut sig från republiker i vår närhet. Inte heller går det att mäta om kungligheterna har levererat vad de ska, eftersom det är oklart vad var och en av dem ska leverera.
Men oavsett om man anser att Sverige ska vara en republik eller en monarki, bör de flesta kunna enas om att det finns en gräns för hur många kungliga personer som behövs för att representera Sverige utomlands. I annat fall, om tesen är ju fler desto bättre, bör vi omgående be kungens fyra systrar och deras tolv barn att ansluta sig till kungahuset. Då får vi i ett slag 16 nya kungliga PR-konsulter.
Susanne Nyström
Ledarskribent