Ska jag välja ut de mest återkommande så är det nog den första och den sista.
För kaxig och arrogant har jag varit, tyckt att jag har varit bättre än andra och inte velat erkänna mina brister. Och lat: absolut! En speciellt dålig kombination tillsammans med högmod: "Jag är ju redan bäst i det här, så jag behöver inte göra det (för tänk om jag misslyckas...)."
På senare år har jag dock blivit bättre på att avslöja mitt eget dödssyndande. En rätt obekväm syssla, vilket troligtvis också är anledningen till att det inte är någons direkta favorithobby.
Men belöningen är att jag har börjat röra mig bort från synderna och mot deras motsatser, de sju dygderna: ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod och flit.
Kyskhet får kanske stå inom parentes, men ju mer jag ägnar mig åt det övriga gänget, desto mer fantastiskt har livet visat sig vara.