Orden kommer från en ung kvinna som är i Almedalen för att sprida information och kunskap om den idéella organisation hon arbetar för. I Almedalen förflyttas gränserna. Politiker, journalister och lobbyister knäpper upp kavajer, lossar på slipsar och scarfar i sommarvärmen och möts under mer eller mindre avslappnade former.
På bloggar och tidningars hemsidor kan man läsa om allt som hänt – nästan redan innan det hänt. Vem som sagt vad, vilka utstyrslar som utmärkt sig, vem som drack vad, vem som dansat på bordet, vilka som badat, hur de som badade såg ut, vem som skapat mest uppståndelse, vilka kampanjer som var mest originella och så vidare. (Killarna från Electrolux som går omkring med dammsugare på axeln för att ”dammsuga Almedalen på bra miljöidéer”, låg länge bra till, men Rättvisemärkts T-shirtkampanj tog ändå hem priset ”Årets varumärke i Almedalen”.) Journalister berättar vad andra journalister gjort, och bildbloggar visar vem som frotterat sig med vem. Ryggar klias tills de blir röda och irriterade.
Antalet arrangemang har återigen slagit rekord. Över tusen evenemang kunde besökaren välja och vraka bland. Liksom tidigare år har det på sina håll beklagats att näringsliv och lobbyorganisationer på något sätt tagit över veckan. Att den enkla fina tradition som startades av Olof Palme på ett lastbilsflak, kommersialiserats och förlorat ideologisk märg. Och visst, Almedalsveckan är ett jippo av gigantiska mått. Bredden och variationen av utspel och uppträdanden är stor. Men det spelar inte så stor roll hur många eller galna upptågen är, hur giriga eller egennyttiga företag och lobbyorganisationer skulle vara. Intrycken som består – åtminstone utanför mediekretsen – är ändå de politiska utspelen: talen och förslagen.
Det här är första gången jag är i Almedalen. Det är en ganska speciell upplevelse. Det är kittlande att mitt i Gamla stan gå till den bar där ”alla” möts, minglar, pratar och hänger. Skrattretande att vart jag än vänder blicken möta kända ansikten. Jag försöker låta bli att stirra. Känslan av att varje intressant seminarium jag går på, innebär att jag missar andra, kanske ännu intressantare, är lite påfrestande. Men den starkaste känslan infinner sig när jag tillsammans med tusentals andra, i kvällningen står i grönområdet Almedalen och lyssnar till partiledarnas tal.
Jag vet att när talaren sagt sin sista replik och applåderna tystnat kommer talet att analyseras och plockas isär av otaliga politiska kommentatorer och retorikexperter. Den egna analysen är på embryostadiet, funderingar på andras reaktioner finns i bakhuvudet och korsryggen värker av den stillastående positionen. Men ändå griper känslan av att vara mitt i ett politiskt skeende tag.
Politik består till vardags av förhandlingar och kompromisser, utredningar och remissrundor, och präglas av det möjligas konst snarare än ideologisk renlärighet. Men i de större politiska talen får hantverket mening och placeras i ett större sammanhang.
För den politiskt intresserade bjuder också talen på spännande information. Det finns stora inslag av oförutsägbarhet. Talen anger ibland nya inriktningar och visar hur partierna vill positionera sig i förhållande till varandra.
Slutet på årets Almedalsvecka närmar sig och jag kan inte låta bli att fundera över förutsättningarna för nästa års sammankomst. Hur kommer jobbkrisen ha utvecklats? Var står vi 2010 i klimatdebatten? Vilka besked om skatter och ekonomisk politik kommer de rödgröna partiledarna stå och försvara i kvällssolen? Vilka opinionssiffror har de olika partierna då att luta sig, alternativt kämpa mot? Almedalsveckan har gett mersmak.
Birgersson Lördag
”
Susanna Birgersson