Det här utspelar sig under ett inte altför glamoröst tidigt 80-tal.
Jag släntrar ut från gamla Sporthallen på Hamngatan och ramlar rakt in i ett bråk som ser lite märkligt ut: Fyra, fem killar har omringat en jämnårig kamrat och verkar inställda på att ge honom stryk.
De är påhejade av en jämnårig tjej som inte verkar dela meningen att pacifistiskt sinnade unga män hör till det åtråvärdaste av allt. Tvärtom har hon flera förslag på var knytnävarna borde appliceras.
Själv har jag klivit in i samlingen innan jag tänkt så mycket över det kloka i en sådan rörelse.
–Stopp nu lite, hojtar jag. Vad är det som händer?
Den väldigt arga tjejen förklarar att den här killen ska ha stryk. De båda har dansat och han visar då såpass med dåligt omdöme att han lägger sin hand på en plats hon inte vill ha hans hand på.
Utan att gå närmare in på detaljer funderar jag på mina två val. Jag kan ta tjejens parti och säga: Tillåt mig att utdela det första slaget. Eller jag blir kvar i min lite mer skeptiska hållning och säger: Nja, men all rimlighet kräver av mig att jag inte stillatigande ser hur fem, eller till och med sex, personer ger sig på en ensam ung kille.
–Nej, det här bråket kan ni glömma, säger jag och tar fortfarande med armen om den ensamme killens axlar ett par steg bort från samlingen.
I nästa ögonblick får jag en sådan spark i min egen arma akterspegel att det uppträder små dansande stjärnor för min inre syn. Det var en sådan där träff på svanskotan som man helst av allt aldrig vill inkassera. Och gissa vad jag ser när jag vänder mig om? En fortfarande alldeles rasande ung dam som bara skriker åt mig att inte lägga mig i.
Av någon outgrundlig anledning så tittar jag bara på henne, ler lite överseende, sväljer och säger:
–Jag älskar dig också, raringen, men icke desto mindre måste vi gå nu. Så hej med dig.
Inget mer händer.
Frågan är bara; Vad lärde vi oss på det där? Lärde vi oss något alls? Och inte minst; Varför kan jag inte vara lika lugn och överseende när exempelvis en medtrafikant bestämmer sig för att hans (det är nästan alltid en han, eller hur) absolut mest optimala position på en väg är femtio centimeter bakom min baklucka.
Jag klarar inte det. Hela min varelse kräver vedergällning.