Journalisten, feministen och pacifisten Barbro Alving (1909-1987) , känd som Bang, bröt mot många normer - bland annat satt hon i fängelse för att ha vägra göra civilförsvarsplikten, konverterade till katolicismen och rökte och drack ohälsosamt mycket. I sin yrkesutövning stack hon oftast ut i egenskap av kvinna och privat gick hon sin egen väg. När dottern Ruffa föddes år 1938 valde hon att ta hand om barnet på egen hand (barnets far var gift sedan tidigare och hade en familj). Det uppseendeväckande tilltaget blev ett begrepp i hela Sverige - Bang-barn.
Ett par år senare flyttade Barbro Alving ihop med Loyce Sjöcrona och de delade på föräldraskapet. Det gjorde det möjligt för Bang att fortsätta leva ut sin passion - journalistiken.
Men i stället för att föraktas och frysas blev Barbro Alving i det närmaste folkkär.
I den nyskrivna pjäsen "Bang" av Magnus Lindman med Anna Takanen som Bang, möter publiken en skicklig arbetsnarkoman som brottas med sina mörka tankar, sitt dåliga samvete för dottern, sina ekonomiska svårigheter, sina fasta övertygelser, sitt alkoholbruk, röksuget och oförmåga att hålla tyst. Den största striden utkämpar hon dock mot orden. Dem som hon kan hantera så skickligt, att de hela tiden ger henne prestationsångest.
I inledningsscenen av enmansföreställningen "Bang" är det just skrivkrampen som vi får smaka på. Anna Takanens lysande gestaltning av Barbro Alving är porträttlik, humoristisk och laddad. Bang har sin deadline hängande över sig ända tills "uppskjutardjävulen" "befriar" henne från orden i slutscenen.
I en och en halv timmes oavbrutet engagerande drama, där Bangs egna ord ur dagböcker, brev och reportage ger autenticitet åt texten, får publiken både biografin och perspektiv på samtiden.
Det är svårt att i dag förstå hur Barbro Alving uppfattades av sin samtid, när hon stod på toppen av sin gärning som reporter på Dagens Nyheter. Den mångsidiga journalisten som på plats beskrev civilbefolkningens fasor i inbördeskrigets Spanien, den laddade atmosfären vid de olympiska spelen i Berlin och åkte till Indien och träffade Mahatma Gandhi, var lika känd för sina kåserier och bevakningen av Europas kungahus, med bröllop, begravningar och installationer - allt under signaturen Bang.
I pjäsen "Bang" blir hon både rolig och dagsaktuell. Trots att Barbro Alving verkade i en tid där nyheter färdades långsamt och patriarkatet var så gott som orubbat, känns mycket av det som skildras i "Bang" som om det lika gärna kunde ske här och nu. Där finns livspusslet, varumärkesbyggandet, Bangs symptom på utmattningssyndrom, hennes tilltagande motvilja till "patentkverulanter" (det vi i dag kallar åsiktsmaskiner) - som Vilhelm Moberg - som här framstår som en klockren föregångare till Leif GW Persson.
Inspirerande teater om ett inspirerande människoöde.