Elvira, bokens berättare och hennes kompisar Meja och Bea åker med Mejas föräldrar till en campingplats där den unga trion ska bo i tält. Det är en typiskt odramatisk svensk sommarmiljö, men nästan omedelbart börjar oförklarliga saker hända.
Detta är den sista delen i den spännande trilogin om Elvira och hennes kompisar. "Rum 213" blev en jättesuccé och är numera även en film. Del två var "Sal 305" och i "Fyr 137" råkar gänget ut för nya händelser. Den sista delen är fristående men läsaren har helt klart behållning av att ha slukat även de första delarna.
Spänningen byggs upp redan under bilfärden med husvagnen på släp. Flickorna har fått veta att det finns en gammal fyr nära campingplatsen, och under resan ser de som av en händelse en bil med registreringsskylten FYR137.
En annan bil som Elvira ser har siffrorna 112, som i nödnumret. Dessutom: vad betyder namnet Fia, som dyker upp i alla möjliga sammanhang? Elvira försöker skaka av sig obehagskänslan, men det går inte särskilt bra.
Tecknen på att något inte stämmer står sedan som spön i backen, parallellt med att tjejtrion installerar sig på campingområdet. Fyren en bit bort lockar och drar och när Elvira tar en bild på den upptäcker hon efteråt ett moln i form av en dödskalle över fyren.
Flickorna får veta att ett spöke, svarta Sara, håller till i fyren och de hittar en gammal dagbok där texten oförklarligt fylls på. Under ett nattligt besök vid fyren ser Elvira ett ansikte i ett fönster. Eller gör hon det?
"Fyr 137" (namnet leder osökt tankarna till en havsrelaterad händelse 1981, när den sovjetiska u-båten U 137 gick på grund på militärt skyddsområde utanför Karlskrona) är en mycket spännande berättelse med en snygg och tät väv av mystik mitt i solskenet och de ljumma sommarnätterna.
Ingelin Angerborn är väldigt bra på att visa hur blandningen av skräck och spänning får karaktärerna att reagera, hur de dras till det oförklarliga fast de egentligen vill springa därifrån. Bra är också skildringen av grupptrycket hos tjejerna, när de drar med varandra i skräck och misstro.
Författaren har ett flyt i berättandet och gör bra miljöbeskrivningar med små medel, utan att språket blir det minst överlastat. Det här är en perfekt bok för slukaråldern. Läs dock gärna i dagsljus och utan någon fyr i närheten.