Det är bekvämt. Jag kliver på tåget och slår på datorn, kollar nyhetsläget och skriver kanske något blogginlägg. Så in till konferenslokalen för att prata med partifolk och journalistkollegor, lyssna på partiledartal, skriva kommentar till tidningen och sedan ta tåget tillbaka till Eskilstuna. I bästa fall hinner jag en sväng in på redaktionen på hemvägen. De här dagarna blir gärna långa men det fungerar.
Det finns bara ett problem med den här berättelsen: Jag bor mitt i Mälardalen men åker hela tiden till annan ort. Och ingen av mina kollegor ute i landet kommer till Eskilstuna för att bevaka något riksintressant politiskt evenemang.
Samma observation har nog gjorts av många som arbetar inom det lokala näringslivet, Eskilstuna kommun eller frivilligorganisationer.
Detta är förstås ett stort bekymmer för staden som går miste om många värdefulla miljoner i intäkter från besökare.
Eskilstunas geografiska läge är inte sämre än Västerås, men Eskilstuna saknar en stor konferensanläggning. Problemet var uppenbart redan innan Statt brann men är nu akut.
Västerås har Aros Congress Center mitt i stan, med stor utställningsyta, plats för nästan tusen personer bara i stora salen och avtal med flera hotell inom gångavstånd.
Kongresscentret stod färdigt 1990, lagom till stadens tusenårsjubileum, som ett resultat av ett samarbete mellan Västerås stad under ledning av det dynamiska kommunalrådet Åke Hillman (S) och det lokala näringslivet. Projektet drog igång 1987 och red på en våg av framtidstro som svepte över Västerås samtidigt som hela Sverige levde i en fastighetsbubbla.
Bygget kostade runt 130 miljoner kronor, vilket motsvarar cirka 200 miljoner i dagens penningvärde, och spräckte de första kalkylerna med råge. Kommunen och åtta företag samlade en grundplåt på 57 miljoner i ett kommanditbolag, ACC. Resten lånades. Åtta banker gick ihop om ett lån på 45 miljoner och en storbank lånade ut 40 miljoner. Kommunens andel i projektet, 20 miljoner kronor, var lika stor som det största bidraget från ett enskilt företag, ABB.
ACC blev ägare till kongresscentret som drevs av en entreprenör, Managementgruppen i Västerås.
Men just när anläggningen stod färdig gick Sverige och världen in i lågkonjunktur. Fastighetsbubblan sprack. Konferensgästerna kom inte i den omfattning som hade beräknats, räntorna steg och snart konkursade ACC.
Trots det har historien ett lyckligt slut. Aros Congress Center överlevde och blomstrar nu med nya ägare till nytta för hela Västerås. Notan för medborgarna blev hanterlig. Västerås stad förlorade inte mer än sitt kapital i ACC, de 20 -miljonerna som hade skjutits till av det kommunala p-husbolaget. Någon kommunal borgen för lånet fanns inte.
Eskilstuna kan inspireras och lära av denna historia. I Västerås lyckades kommunen och företag komma överens för att bygga anläggningen. Och trots att det var mycket hybris i tidsandan gav aktörerna sig inte in i projektet med skygglapparna på. De hade maximal otur med tajmingen men klarade smällen relativt väl tack vare att riskerna spreds på ett klokt sätt. Den goda stämningen mellan kommunen och näringslivet förstördes heller inte av detta.
Ingen förväntar sig att Eskilstuna bygger ett andra Aros Congress Center eller att Eskilstuna någon gång kan matcha Västerås i antalet konferensbesökare. Problemet nu är att de får allt och vi inget. Det måste ändras.