Han inleder med första spåret på senaste plattan och publiken har han med sig från första stund. Skam vore väl annars när en förlorad son återvänder till en stad på en slätt, till kommunen vars tandläkarväder, kommunala korridorer och tekniska verk han skrivit så poetiskt om.
Lokalen är svart, ljuset är sjukhusvitt i och de svartvita filmerna på videoskärmarna bidrar ytterligare till att förstärka den genomgående dova stämningen på "Hosianna".
Till en av sångerna om den omöjliga kärleken flimrar till och med något som liknar en röntgenbild av två skallar förbi . En stund senare börjare en jättelik gnistrande kristallkrona att sakta vaja i kolmörkret över scenen. Maffigt och vackert!
Men så småningom badar både scen och skärmar i färg och sångaren själv ser mer än nöjd ut när han får publikhavet att hoppa till gamla dängor från 1998, läs till exempel "Solen i ögonen".
Och så till slut kommer det oundvikliga, det som östgötarna väntat på i två timmar. För utan "Söndermarken" hade hockeyhallen aldrig kunnat utrymmas denna kväll.
Lars Winnerbäck själv sa att ambitionen för kvällen var att få det stora kalla istemplet att kännas lite mindre och lite varmare.
Nej, det var ingen klubbspelning vi befann oss på, men absolut att Winnerbäcks lyckades göra sin arenarock till en brasa att värma sig vid i oktobermörkret.