Radion skvalar i bakgrunden, men musiken överröstas av tysken Roland-Parva, tryckpressen från 1959, som mullrar dovt. Valsarna snurrar och ett lager färg trycks på ett pappersark. Maskinen står stabilt i sitt rum i Gula Industrihuset.
Efter lite runtflyttande, från Solna till Skåne, hamnade den här år 2008 och nu blir den nog kvar länge. I alla fall om ägaren Lasse Lindström får bestämma. Tryckpressen är nämligen besvärlig att flytta, och Lasse trivs bra i Stallarholmen. Maskinen var hans fars och farfars, båda skickliga tryckare och föregångare i familjeföretaget Lindströms original-litografi. Nu är tryckpressen hans, och yrkestiteln litografisk tryckare likaså.
— Yrket är ett levnadssätt, säger Lasse, som i huvudet delvis alltid är på jobbet.
Han beskriver sig själv som rastlös. Ibland vaknar han på natten och kommer på nya idéer, några leder till nya tekniker eller smarta lösningar på problem.
I dag är den kända konstnären John-E Franzén i tryckeriverkstaden. En litografi som han gjort ska tryckas. Det är en lång process där målningen först ska överföras till plastfilmer, ett arbete som John-E arbetat med i månader. Sedan hjälper Lasse till med färger och teknik. När en litografi trycks är det många lager ovanpå varandra, och då gäller det verkligen att ha fingertoppskänsla för färgerna. Hur blir den nyans som Lasse blandar till på hällen med sju andra lager ovanpå?
— Det är viktigt för jobbet att hitta nyanserna. Man ser hur alla färgerna kommer att se ut tillsammans. Det är ett hantverk, säger Lasse.
Det var inte meningen att det var litograf Lasse skulle bli, men ödet ville lite annorlunda. Allt började med ett benbrott efter en vansklig motocrossrunda i ungdomsåren. Sex veckors konvalescens gjorde att Lasse missade skolstarten på Thomasgymnasiet i Strängnäs. Han hamnade långt efter och beslöt sig för att ta ett sabbatsår. Familjeföretaget erbjöd en chans att tjäna lite pengar, och sedan blev Lasse kvar.
— Litografyrket har gått i arv kan man säga. Fast vi får se vad barnen tycker om det, säger han och skrattar.
Han berättar att det inte är många litografiska tryckare kvar i landet. Sedan datorerna gjorde sitt intåg har allt fler övergått till att göra gicléer, inskannade bilder som sedan skrivs ut. De få litografer som fortfarande är verksamma har ofta lärt sig yrket av släkt eller vänner, precis som Lasse själv. Dottern Johanna hjälper till i tryckeriet ibland, och kanske, kanske finns det ett genuint intresse där.
Det brutna benet som tonåring gjorde också att Lasses musikintresse tog fart. Han köpte en elgitarr för att ha något att göra när han låg på sjukbädden. Lasses syster Ninna skickade med oss frågan när den bästa musiken gjordes, och Lasse tvekar inte med svaret.
— Den viktigaste perioden var när punken kom i slutet på 1970-talet och det kom nya band hela tiden. Det har betytt mycket, musikmässigt och för mig. Punken och hårdrocken har format mig, säger Lasse.
Så småningom ledde det till att hårdrocks- och punkbandet Double Action grundades 1978. De spelade ända till år 2002.
Blev ni stora då? Lasse svarar lite svävande att de turnerat lite i Sörmland och Stockholmstrakten. Men bandet har också gett ut en skiva, och devann en musiktävling 1984. Den blonda kalufsen på Lasses huvud bär spår av rockens storhetstid och på armen skymtar tatuerade stjärnor som så ofta syns på musiker. Han är fortfarande engagerad och sitter hemma och klinkar med gitarr och synt för att hålla igång fingrarna, som han uttrycker det.
— Vi har pratat om att köra igång igen. Det har inte blivit av än bara, säger han.
Men de spelade på en skolåterträff i Strängnäs för några år sedan, så takterna sitter i.
Trummisen i bandet bor i Stallarholmen och det var så Lasse fick nys om Gula Industrihuset när det var dags att flytta hem verksamheten efter några år på landet utanför Eslöv. Nu funderar familjen på att flytta närmre Stallarholmen. De bor i lägenhet i Strängnäs men börjar tröttna på det.
— Det är inte vår grej. Man kan inte spela musik så högt, säger Lasse, halvt på allvar halvt på skämt.