Han vände till och med sin lastbil och åkte tillbaka till bron på Eskilstunavägen när han såg en ensam flicka på kanske 6 år som såg ut som om hon övervägde att gå ut på isen.
När han kom tillbaka hade flickan redan tagit sig ut ett par meter.
– Jag vet inte om hon hade fått syn på något på isen som hon kanske ville ha. Men jag ropade på henne och berättade att det inte var någon bra idé att gå ut på isen.
Kristoffer misstänker att han skrämde flickan. Hon tittade upp och såg skrämd ut när en vilt främmande person plötsligt ropade till henne. Men hon gjorde framför allt som hon blev tillsagd och tog sig så snabbt som möjligt tillbaka upp på fast mark och försvann sedan i väg.
– I ett sådant här läge är jag hellre en arg och skrämmande gubbe. Men vad gör man, vad säger man. Jag blev själv skrämd, jag vet ju att isarna borta vid bron är väldigt tunna.
Kristoffer Kämäräinen har sagt exakt samma sak en gång för länge sedan. Den gången var det en jämnårig kamrat som var lite sugen på en fotboll, som han hade sett på isarna nedanför dammarna, och som bestämde sig för att göra ett försök att bärga bollen.
– Jag sa likadant då, det där är ingen bra idé. Men den killen visste bättre.
Det slutade med att isen brast.
Tack och lov lyckades pojken ta sig upp själv trots att han inte hade några isdubbar med sig.
– Det slutade i alla fall bra.
Med synen av den lilla flickan på den tunna isen färsk på näthinnan vill Kristoffer Kämäräinen varna alla som har nytta av varningen – föräldrar, storasyskon, personal på förskolor och skolor – att ha lite uppsikt över barnen.
Och parollen lyder att hellre säga till en gång för mycket än att inte säga något alls.