Berättelsen om helgonet Lucias (283-304) liv och död kan ge vem som helst mardrömmar. Lucia hade det minst sagt tufft. När jag googlar hennes öde lär jag mig nya, horribla detaljer om hur hennes sista tid i livet såg ut.
Hon föddes i en rik familj på Sicilien i det dåvarande Romarriket under kejsar Diocletianus välde. Lucia var, enligt legenden, djupt troende kristen. Diocletanius har gått till historien som förföljare av kristna.
Lucias öde beseglades när hon vägrade att gifta sig, med motiveringen att hon avgett ett kyskhetslöfte till Gud. Enligt myten slet hon själv ut sina ögon och skickade dem till mannen som utsetts till hennes trolovade. Han blev så kränkt av att Lucia nobbade honom att han angav henne för Diocletanius män.
Efter att ha läst på Wikipedia har min kunskap om Lucias kamp tyvärr fördjupats. Efter att Lucia först blivit torterad dömdes hon till att bli prostituerad. När hon vägrade utföra sexuella handlingar med kunderna hällde man kokande olja på henne. Hon dog inte av det så då stack man henne med ett svärd i halsen. Lucia sägs ha överlevt sticket ända tills hon fick den sista smörjelsen.
På något sätt kom martyren, som i den romersk-katolska och ortodoxa kyrkan vördas som helgon, att förknippas med den gamla nordiska traditionen att tända ljus, festa och hålla sig vaken under vintersolståndet. Kanske på grund av namnet Lucia, som betyder ljus. Hur som helst, under 1800-talet växte något som liknar dagens Luciafirande fram, och våra nutida Luciatåg, med olika figurer som sjunger sånger och bjuder på lussekatter, är ett hopkok av seder med olika ursprung.
Ljusdrottningen herself ska alltså ha utsatts för tvångsgifte, hedersvåld, tortyr, trafficking och mord - några av de hemskaste och mest utstuderade sakerna som mänskligheten har hittat på. Ändå blir jag nästan mer beklämd av att följa den senaste debatten om Lucia som rasar i Sverige.
Den här gången är det några förskolor på olika platser i Sverige som gått ut och sagt att man inte kommer att arrangera Luciatablåer där föräldrar och andra anhöriga är publik. Motiven är flera. De tyngsta handlar om att barnen blir skrämda och stressade, föräldrar har svårt att få råd att köpa avancerade dräkter, somliga föräldrar bryter mot fotoförbud under tåget, medan andra inte har tid att komma alls.
Några debattörer och krönikörer har gått ut och stöttat dessa (i mitt tycke utmärkta initiativ), men jag har också sett upprop i sociala medier av typen "Vi som vill ha kvar Luciatåget" och inslag i högerpopulistiska medier som pyser av indignation och förmenta antydningar om att detta handlar om en muslimsk konspiration.
Själv minns jag lussefirandena under mina söners uppväxt med fasa. Det var helt enkelt skitjobbigt att ha ett motsträvigt barn i musikklass som skulle levereras iförd fräsch strut och nystruket linne till cirka tre olika adresser per dag i en veckas tid för att lussa för olika företag och institutioner med en nästan lika motsträvig lillebror i släptåg - samtidigt som jag skulle sköta mitt jobb och baka bullar och fixa tomtedräkt och fungerande ljus till lillebrors tablå på förskolan. Det har gått 15 år sedan dess men båda mina söner hävdar fortfarande att de aldrig någonsin vill delta i ett Luciatåg igen.
Nu har jag en känsla av att Lucia-hysterin har eskalerat ytterligare. Hur kunde det bli så här?