Grannar och andra Hällbybor protesterar. En del av dem menar att de inte har fått vara med i processen från början. Andra säger i klartext att de inte vill bo granne med männen.
Det är knappast överraskande. Samma typ av reaktioner kom 2005 när Eskilstuna kommun ville bygga bostäder vid Stenby gård för kvinnor som är på väg ut ur missbruket. Protestlistor överlämnades till kommunen även 2007 när ett gruppboende Skogstorp skulle ta emot psykiskt funktionshindrade med en annan typ av problem än de som hade bott där tidigare.
Människor blir rädda och sätter igång destruktiva grupprocesser som kokar ner till ett enkelt ställningstagande: Visst ska de som behöver hjälp få det, bara inte här!
Det säger sig självt att kommunens utgångspunkt måste vara en annan. Grannarna ska informeras och lyssnas på så att verksamheten kan organiseras på ett sätt som ger både männen på Hemlaås och omgivningen maximal trygghet. Men om grannar ska ges vetorätt kan inte den här typen av boenden etableras någonstans. Kommunen har redan skrinlagt planerna på lågtröskelboende på tre platser, varav två på grund av motstånd från hyresvärdar.
Utan en lösning av det här slaget blir dessa hemlösa män även i fortsättningen bollade mellan härbärget, Vilsta-slussen och andra tillfälliga boplatser. Det är oanständigt. Även en person som inte klarar av att bryta sitt missbruk bör ha rätt till en bostad.
Mycket tyder också på att grannarnas rädslor är obefogade. I -dag finns det inget lågtröskelboende i Eskilstuna men fram till 1998 låg ett sådant mitt i stan, på Tegnérgatan. Enligt polisen förekom det emellanåt incidenter mellan klienter och mellan klienter och personal men att andra människor råkade illa ut förekom inte där i större utsträckning än någon annanstans i Eskilstuna. Och om det fungerade då, varför skulle det inte fungera nu?