Det är nyårsafton 2012 och två timmar till tolvslaget.
Trots musik på hög volym och ett tjockt täcke över huvudet hör jag mycket väl de höga tjuten och dova smällarna från tidiga fyrverkerier utomhus.
Jag sjunger med ännu lite högre och kniper hårdare om min hunds mjuka öron, där under täcket. Hon ligger tätt tryckt mot mig. Darrande, gnyende och häftigt flåsande. Pälsen är matt och hon luktar surt av stress.
Nyårsafton året innan. Lunchtid. Min glada, modiga och obekymrade hund och jag leker ute i snön, när en raket plötsligt exploderar rakt över vår innergård.
Ljudet skär sig knivskarpt ner mellan husväggarna och får fönsterrutorna att skallra. Spränger rakt in i känsliga hundöron. Hon skenar skräckslaget iväg medan hon ylandes både pinkar och skiter på sig.
Hon blir aldrig riktigt sig själv efter det, i samband med höga oväntade ljud. Brandvarnare, sirener, tutande bilar. Hon kör in svansen mellan benen, viker öronen hårt mot huvudet och kurar ihop sig till en boll. Skakar.
Efter det, i åratal, handlar nyår inte längre främst om med vilka jag ska fira eller vilket bubbel jag ska ha i glaset, utan om hur jag ska isolera mig och min hund från omvärlden.
Nu står nyårsafton 2017 för dörren. Jag har en ny hund. Yrvädret Loka. Ung, glad och orädd.
Oförstörd.
Snälla fina nyårsfirare – hjälp mig att låta henne fortsätta vara sådan.
Gott nytt fyrverkerifritt år!