Hilda kan gå till skolan i perioder. Peter däremot orkar inte alls.
Både Hilda och Peter är i mellanstadieåldern och bor i en kommun i Sörmland. De har båda autism och är syskon. Under lång tid försökte mamma Lena och familjen göra sitt yttersta för att barnen skulle komma iväg till skolan.
– Vi har pressat och stressat och bråkat när barnen inte kommit iväg till skolan men nu försöker vi se att återhämtning för ett barn med autism är nödvändig och att det allra viktigaste är att barnen mår bra. Men visst har det tärt på oss alla, berättar Lena.
Det sista året Peter gick till skolan mådde han väldigt dåligt. Till slut kom han inte iväg alls. Hans autism blev ännu tydligare och han blev inbunden, ledsen och orolig. Idag mår han bra och är glad men vill egentligen inte prata om skolan.
– Jag mår bra när jag inte behöver gå till skolan, säger han.
Lena är i dag sjukskriven. Hon berättar att familjen gått från att under lång tid tvinga barnen till skolan, till att i dag ha landat i en tillvaro där barnen har anpassad studiegång.
Genom kommunen har också en tillfällig lösning hittats, där Lena fått en deltidsanställning för att kunna hjälpa sonen hemma med skoluppgifterna. Men Lena oroar sig för barnens framtid.
– Skolan bygger dels på att man måste vara supersocial, det faller redan där. Betygssystemet är också anpassat efter att man ska klara av att hålla föredrag och liknande. Det är så orättvist utformat i dag. Jag vet ju redan att mina barn inte kommer kunna nå målen i alla ämnen.
Peter gör i dag skolarbete hemma några timmar per dag och det går bra, men det har tagit ett tag att komma dit, berättar Lena.
För Hilda är det en utmaning när dagen inte följer schemat, eller när det händer oväntade saker, och hon har svårt med långa dagar. Ibland kan Hilda gå till skolan varje dag i en vecka, veckan därpå kan hon behöva vara hemma flera dagar. Ibland klarar hon bara någon timme av skoldagen, ibland nästan en full dag.
– Men det är bra i skolan också, för jag har en bra lärare, säger hon.
Hilda och Peter är två av många barn som i dag i många sammanhang kallas för "hemmasittare", en term som används när det handlar om barn och unga som inte vågar eller förmår gå till skolan och därför är hemma under längre perioder.
Skolinspektionen visar i en kartläggning från 2016 att ungefär 20 000 elever hade en frånvaro som innebar en risk för skolmisslyckande och framtida utanförskap.
Skollagen slår fast att alla barn ska garanteras en fullvärdig grundskoleutbildning och Skolverket skriver i en rapport om Internationell forskning är enligt Skolinspektionen överens om att elever med omfattande frånvaro är en väldigt heterogen grupp. Skola, hem/familj och individ är faktorer som samverkar och orsakar omfattande frånvaro.
Enligt bland andra Riksförbundet Attention, intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ligger barn med till exempel Asperger särskilt i riskzonen för långvarig frånvaro och de pekar på att många föräldrar till elever med funktionsnedsättningar upplever brister i stöd från skolan.
Stödet från skolan kring barnen har varit bra tycker Lena. Men personal har bytts ut och familjen har fått börja om. Lena tycker att det behövs mer utbildning och kunskap i skolan, så att personalen vet hur de ska agera.
– Det finns inte riktigt kunskap om den här problematiken och om hur man ska agera. Jag hade inte heller det och kände mig ensam i början. Det har varit väldigt tufft. Ingen av oss har kunnat jobba heltid och det har varit många telefonsamtal från skolan om att komma och hämta något av barnen, eller att nu har ditt barn stått i korridoren i fyra timmar, säger Lena.
Skolan har förändrats så att det i dag saknas en viss behövlig struktur, menar Lena vidare.
– Ja, ibland tänker jag att det är för fritt. Barn behöver verkligen rutiner. Det är stora klasser i dag, men det var det förut också. Någonting har hänt. Barnen behöver regler att förhålla sig till och lite mer struktur än de har i dag, tror jag.
Individuella lösningar och mindre elevgrupper i skolorna tror Lena är a och o, om samhället ska komma till rätta med de barn som är hemmasittare.
Trots den enorma press det har inneburit på familjen att försöka få syskonen att fungera i skolan, säger Lena att den största utmaningen för henne, som mamma, är oförståelsen från andra föräldrar.
– Barnens beteende kan ju lätt uppfattas som trots, eller att de särbehandlas, har jag förstått. Men det handlar om den anpassning de behöver.
Trots att hon oroar sig för Hildas och Peters framtid känner Lena sig också trygg i att de är kreativa och omtänksamma individer.
– De är underbara och kommer gå långt i livet på den väg de tar även om de inte tar samma väg som alla andra. Eller kanske just därför
Lena, Hilda och Peter är fingerade namn.