"Då har du varit med och hjälpt mig vidare i livet, var bland det första Ali Jawid sa till Liliann Grenehammar när de började pratas vid.
Liliann i sin tur tyckte förstås det kändes väldigt givande att äntligen få ett bevis för hennes avsatta hundralappar varje månad i över 30 år kommit till nytta.
Låter som en solskenshistoria, men den har ännu inte fått ett lyckligt slut...
Varför har du valt att stödja just SAK Liliann?
- Bara några år efter det att kriget i Vietnam tagit slut och där en stor nation gett sig på en liten, så går Sovjetunionen in i Afghanistan 1979. SAK bildades 1980 och då bestämde jag mig för att stödja deras verksamhet som var inriktad på utbildning, hälsovård, rehabilitering och landsbygdsutveckling. De verkade och verkar helt enkelt göra ett bra jobb för befolkningen i Afghanistan.
Hur mycket bidrar du mer?
- Numera 300 kronor per månad.
Liliann är sjukgymnast/ergonom inom Kommunhälsan och har tidigare jobbat mycket med rehabilitering och även detta blev en beröringspunkt.
- Min man och jag gick så en fredagskväll till Citygrillen på Kungsplan för att hämta lite mat, som vi brukar göra innan vi går vidare till Ölkultur. Där fanns då ett nytt ansikte, Ali Jawid – som ägt grillen i ett år – och vi började prata. Det kändes jätteintressant för mig att äntligen träffa någon från Afghanistan.
Berätta om ditt liv Ali!
- Jag föddes 1985 i Ghazni, en by på landsbygden. När jag var 6-7 år ungefär fick jag börja i skolan så smått, hos mullorna i en moské. Det fanns inga skolböcker och jag tyckte det var svårt med alla bokstäver.
Ali Jawid berättar hur barnen brukade sitta under ett träd på någon typ av plastmatta och ha lektioner med hjälp av endast en griffeltavla och några böcker . . .
- Senare, runt årskurs tre ungefär, fick jag möjligheten att gå i en skola som SAK stod bakom. I tonåren började jag förstå mer och mer vilka organisationen var och hur de hjälpte mig.
Men så tog talibanerna över i landet. Runt år 2000, som 15-16-åring, fick Ali Jawid lov att lämna landet. Först flydde han till Pakistan i söder, senare till Iran. Han hade sällskap av några fler från sin by.
- Situationen i landet var helt ohållbar då. Ingen som var kvar i Afghanistan trodde att de skulle överleva ens en vecka under talibanernas styre, berättar Ali.
- Jag är hazara. Enligt talibanerna måste alla som inte tillhörde deras tro dödas eller lämna landet. De dödade också många män, tog unga kvinnor och sålde eller gifte sig med själva . . .
2001 gick USA in i Afghanistan.
I Iran kunde dock Ali Jawid inte heller stanna, han fick inga identitetshandlingar.
- Överallt på gatan fanns det poliser som stoppade mig, mitt utseende avslöjade att jag inte tillhörde deras land. Men med pengar på fickan – som Ali Jawid jobbade ihop som 16-åring – gick det att muta poliserna att ta sig ur landet med hjälp av människosmugglare. Jag tänkte; Jag vill inte leva så här. Om jag tar mig vidare till Europa kanske jag kan ta hjälp av De mänskliga rättigheterna som jag hört talas om.
Ali Jawid tog sig till Turkiet och bodde under en tid som nomad i bergen, sen gick flykten vidare till Grekland och så Italien.
Liliann Grenehammar påminner Ali Jawid om resan över till Italien i en överlastad båt. En resa Ali Jawid inte trodde han skulle överleva. Men det gjorde han.
- Den var hemsk. Det var i en liten fiskebåt kanske för 5-6 personer, men vi var många, många fler. Jag minns att jag hade sparat en 2-liters coca-cola-flaska, för att ha som flythjälpmedel om vi skulle kantra . . .
Detta är att göra en lång och strapatsrik livshistoria kort. Men i oktober 2003 kom Ali Jawid till Sverige och Uppsala. Han började direkt studera svenska, fick praktik och började jobba inom restaurangbranschen. Han trivdes. Kändes sig trygg. Men han har hela tiden under alla år haft ett utvisningshot över sig. Han har sökt uppehållstillstånd, asyl och överklagat och åter överklagat Migrationsverkets beslut.
När vi ses på redaktionen i Eskilstuna kommer han precis från en träff med sin advokat. För senast för två månader sedan fick han på nytt beskedet att han inte får vara kvar i Sverige.
- Beslutet skulle vara lättare för mig att förstå om jag misskött mig. Men jag har inte en, enda anmärkning på mig, jag har jobbat och betalat skatt hela tiden. Jag har döpt mig hos svenska kyrkan och är numera kristen, inte muslim. Vid ett tillfälle sa min advokat att om jag inte bara var anställd, utan egen företagare, skulle det vara lättare för mig att få stanna. Därför köpte jag Citygrillen i Eskilstuna.
Men det hjälpte inte heller. Nu försöker Ali Jawid sälja den. Tyvärr till underpris och han tycks inte få igen pengarna för lån och alla inköp av inventarier.
Exakta detaljer vad som motiverar Migrationsverket utvisningsbeslut har tidningen dock inte.
Du verkar ändå så positiv?
- Det är min natur, jag är glad, men samtidigt en mycket känslig person. Förstås mår jag mentalt dåligt. Att inte veta hur min framtid ser ut. Jag har ju varit mina viktigaste år i livet – mellan 17-28 år – i det här landet. Jag kan och vill absolut inte tillbaka till Afghanistan. Jag skulle anses som en skam för dem, troligen bli torterad eller dödad.
Ali Jawid antyder att han nu flyttar runt, bor än här, än där i Mellansverige, för att klara sig undan utvisningshotet ännu en gång.
En psykisk tortyr för en ung man på väg ut i livet.
- Jag är oerhört tacksam för all hjälp jag fått här i landet. Jag har hoppet kvar, men det känns riktigt svårt just nu.
Dröm?
- Att plugga vidare om jag får stanna. Jag skulle kunna tänka mig att bli lärare.