Det fanns aldrig någon tvekan om yrkesval. Linda Bergström stod på scenen och sjöng för publik redan när hon var fyra år, och på den vägen är det, vilket hon kan tacka sina musikaliska föräldrar för.
– Vi musicerade alltid väldigt mycket tillsammans hemma, sjöng femstämmigt och uppträdde på ålderdomshem, bygdegårdar och släktkalas. Alltid kravlöst. Att musicera i grupp var bra för såväl personlig utveckling som för att lära sig ta ansvar, menade våra föräldrar men satte ingen press på oss, vi sjöng och musicerade för att det var roligt.
Fogdö skola med sin musikprofil blev den perfekta starten i Lindas utbildning, som sedan tog henne via högstadiet i Strängnäs till musikprogrammet på Södra Latins gymnasium i Stockholm. Som 16-åring flyttade hon hemifrån – och kom hem.
– Det var fantastiskt, att få omge sig med människor som brann för precis samma sak. Visst var det tufft att bo inneboende i veckorna, men det gick jättebra och vi hade tre underbara år.
Att hon sedan valde två år på folkhögskola innan det var dags för musikhögskolan är hon i efterhand mycket tacksam över. Det gav henne enormt många timmars sjungande och spelande bland likasinnade i Skurup, inför de mer teoretiska studierna i Malmö.
Där har hon blivit kvar, och i dag lever och andas både hon och sambon Jens musik. Utöver alla tillfälliga projekt och samarbeten ingår Linda i fyra aktiva grupper. Hon undervisar på Skurup och har privatelever, och är dessutom anställd som kyrkosångerska i en kyrka i Köpenhamn.
– Jag insåg när musiken blev mitt yrke att jag behövde ha en ny hobby. Tomatodlingen blev det inte mycket av, men i höstas skaffade vi hundvalp – Peggy, världens sötaste cockerspanielflicka – och hon är perfekt att få bryta fokus med och längta efter.
Hon spelar i dag flera musikinstrument, men huvudinstrumentet har alltid varit rösten. Till en början var planen att forma den till musikalsång, men entusiastiska sångpedagoger hörde hennes potential inom jazzen.
– Jag har hittat vad jag vill med musiken, och jag är så lycklig att få sjunga såväl storbandsvokaljazz och indiepopjazz som folkmusik och vackra, jättesvåra grejer specialkomponerade för min röst.
2018 blev Lindas hittills mest intensiva och framgångsrika musikår, med över 50 offentliga konserter. Hon blev en av Malmö stads kulturstipendiater, något hon inte räknat med, sörmlänning som hon är i grunden. Med We Float förärades hon P2 Jazzkatten för "Bästa grupp". Och med både We Float och vokalkvartetten Åkervinda gav hon under förra året ut kritikerrosade album. Det senare kan alltså ge en Grammis nästa vecka, i kategorin "Bästa folkmusik".
– Ja, det blev ett enormt intensivt och helt fantastiskt 2018. Vi var inte förberedda på något av priserna och nomineringarna, och jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna allt detta. Men det är bara att streta vidare, och 2019 får gärna bli liiite lugnare, skrattar hon.
En riktig höjdare väntar redan i vår, när Åkervinda bjudits att dela Londonscen med den brittiska vokalgruppen The Swingles.
– De är mina vuxenidoler. Bara att de vill prata med oss är helt bisarrt, och att få göra ett dubbelgig med dem blir superstort.