Oj, vad mycket grejer! Hur har de tänkt här? Ljusslingor och röda, blå och gröna lampor blinkar. Lika färgglada jul- kulor hänger i taket och ett stort renskinn med tillhörande horn är uppspikat på väggen. Bredvid en röd tygväska med mönster, några bössor, hamrade mässingsfat och promenadkäppar. Det här är bara EN vägg, övriga har lika många dekorationer. Sedan hör jag fågelkvitter och ser burarna med kanariefåglar i en och finkar i en annan.
Är det här ett kafé? Javisst. Självklart. Bara lite annorlunda inredning. Mohanad berättar varför det ser ut som det gör:
– När jag övertog kaféet för ett år sedan ungefär fanns bara möblerna. Resten har min pappa och mamma inrett. De vill att alla ska känna sig hemma här, oavsett vilket land man kommer från.
Pappa, Nasser Abduljabar, flydde från Bagdad 2006 och kom först till Gällivare och sen till Piteå dit resten av familjen anlände något år senare. Men norra Sverige var för kallt och snöigt så de flyttade söderut och hamnade i Flen.
Det är Mohanad som äger och driver fiket. Pappa, mamma och en av bröderna hjälper också till. För har man som Mohanad öppet alla dagar i veckan måste man också få avlastning ibland.
Till vänster i lokalen finns flera bord för dem som vill sitta och ta en fika och titta ut genom de stora fönstren. När vi anländer sitter Mohanad tillsammans med musikern Amiro Mohamed vid ett av borden och planerar för lördagens spelning som ska ske inne i kaféet. Amiro och kompisen Ibo Khalil bildar duon Sudafur band som spelar afroinspirerad blues, Amiro på bas och Ibo gitarr. De har redan spelat några gånger på kaféet. Publiken har inte varit jättestor men intresset växer för varje lördag som går.
– Det är kul med lite livemusik och det väcker uppmärksamhet när det hörs ut på perrongen. Folk som stiger av tåget blir nyfikna och tittar in när de är på väg hem. Jag tycker det är kul att fixa något för folk, det händer så lite i Flen. Det behövs mer musik.
Mohanad berättar att en man som skulle åka iväg med tåget tyckte att Sudafur var så bra att han ville lyssna färdigt. Han missade sitt tåg men tog nästa i stället.
Någon afroblues spelas inte i dag. Där-emot blandas fågelkvittret med skval från radion. Det finns tre burar och fem fåglar. I buren med finkarna råder familjelycka – honan ruvar på flera ägg och boet fixas hela tiden till av hanen som flyger in och ut.
– Det är andra gången som hon lägger ägg, så dom måste trivas. Det är många ägg men det är inte säkert att alla blir ungar. Det är därför de lägger så många, säger Mohanad.
Nasser berättar att familjen alltid har haft många fåglar hemma i Bagdad, och hundar men de har ingen hund här i Sverige. I hemmet där familjen bor finns däremot en stor papegoja som heter Ture. Den kan prata och ibland får den hänga med till kaféet.
– Det händer att folk kommer in med sina barn och frågar om de bara får titta på fåglarna för de tycker att de är fina. Fåglar är bra sällskap, jag gillar dem.
I kaféet finns ett sportrum, som Mohanad kallar det för. En stor tv står i ena hörnet och pösiga skinnsoffor är placerade längs väggarna. Ovanför sofforna hänger flaggor som representerar olika engelska och spanska fotbollslag. FC Barcelona som är Mohanads favoritlag finns förstås med. Skinnmöblerna ser sköna ut och det är lätt att förstå varför många slår sig ned här i väntan på ett tåg.
– Till och med SJ-personalen brukar komma och ta en fika här. De tycker väl sofforna är sköna och att det känns mysigt här inne, säger Mohanad.
I den stora stationsbyggnaden finns ingen SJ-personal som säljer biljetter, bara automatiska biljettmaskiner som inte är lätta att förstår sig på.
– Då kommer dom in till mig och så hjälper jag dom. Men jag kan tyvärr inte hjälpa alla för jag jobbar ju fortfarande i kaféet. Det är inte bara utlänningar som tycker att automaten är krånglig, utan även vissa svenskar.
Inte nog med att Mohanad hjälper folk med att köpa biljetter – när tåget är försenat blir det han som får svara på resenärernas frågor om varför och när nästa tåg går. Och när någon har hittat en kvarglömd sak runt stationen eller i väntsalen lämnar de in prylen till kaféet. Värsta hittegods-avdelningen med andra ord.
– Ja, SJ har stor hjälp av mig men jag är en oavlönad personal. De borde uppskatta det arbete som jag gör åt dem.
Kafédisken är fylld med diverse kakor och bakelser men det går också att få en korv om man är hungrig eller kanske hellre ta en av Mohanads mackor som han gör själv.
Arabiskt kaffe serveras inte men Mohanad funderar på att testa det. Nasser tar fram små porslinskopparna och visar oss hur det går till när man blir bjuden på kaffe på arabiskt vis: Nasser tar två koppar i en hand som han klapprar med som två kastanjetter. På så vis frågar han om jag vill ha kaffe. När man har druckit upp sitt kaffe och inte vill ha mer då vickar man med handen i sidled. Om man däremot önskar påfyllning sträcker man bara fram koppen.
Arabiskt kaffe låter gott, jag hade gärna tagit en kopp. Men det kanske finns nästa gång vi hamnar här i väntan på ett tåg.