Livsfarliga sällskapsspel

Kanske överdriver jag en aning, men min erfarenhet av sällskapspel har fått mig att med frenetisk iver undvika aktiviteten så gott det går.

Sällskapsspel har nämligen en förmåga att plocka fram det värsta i människor. All djurisk ilska som finns hos varje liten stillsam själ har en förmåga att explodera så fort tärningen visar fel antal prickar.

Till exempel, i min familj existerar världens mest dysfunktionella sällskapsspelsmänniskor. Alla är dåliga förlorare och ännu sämre vinnare. Min syster fuskar konstant, till och med när hon kan vinna ärligt. Min systerdotter vrålar som en skadeskjuten björn när det inte går så bra. Min pappa brukar lämna rummet surt muttrandes, alternativt anklaga alla för fusk (i och för sig stämmer den anklagelsen ofta på min syster då). Mamma växlar ledigt mellan att fuska och att anklaga andra för fusk.

Själv får jag utlopp för min "spelglädje" genom att slänga saker omkring mig eller skrika som ett omoget barn. Vid mer än ett tillfälle har blåmärken uppenbarat sig på min systers kropp efter några välriktade träffar med krocketklot.

Den enda trösten i eländet är att det inte verkar vara ett creepy släktdrag. En kompis blev så förbannad på sin pojkvän under ett parti Risk att hon gjorde slut med honom i rena ilskan och stormade ut ur rummet. Jag förstår henne fullt ut. Han hade ju precis utplånat henne från jordens yta. Vem vill vara ihop med ett sånt svin?

Ungefär samma sak hände under fjällsemestern förra veckan. Den mysiga spelkvällen slutade i skrik, förolämpningar och könsord. Kvällen fick ett abrupt slut då alla gick in i sina sovrum och somnade i vredesmod.
Min slutsats är således att sällskapsspel är farliga med hög psykisk och fysisk skaderisk. Måtte Niclas Lundemark klara sig med hälsan i behåll under Monopol-SM och slippa möta folk som mig själv·