Problemen började redan 2006 när vänsterpartisterna Marco Venegas och Ann Berglund hoppade av från det röda laget, för att i stället stödja borgarna.
Du minns det säkert: Vänsterpartiet hade gått till val på löftet att inte en enda politikerlön skulle höjas i det sörmländska landstinget, och när Socialdemokraterna ändå ville driva just den frågan så sprack S- och V-samarbetet.
De två avhopparna krävde att inga politikerlöner skulle höjas, som kompensation för sitt sidbyte.
Kohandeln godkändes, och sedan dess har alla löner förhandlats fram bakom stängda dörrar i landstingshuset.
För även om arvodena aldrig höjts i formell bemärkelse, har lönekostnaderna skjutit i väg.
Landstingspolitikerna har helt enkelt inrättat fler politikertjänster, med samma låga löner som förut. På papperet ser det då ut som lönerna är oförändrade.
Men de nya tjänsterna har styckats i deltider, som partierna fått fördela internt efter eget huvud. Ovanpå det har man inrättat ett antal politiska sekreterartjänster, som får tjänstemannalöner fast de egentligen är politiker.
För att komplicera det hela ytterligare kan samma person vara både sekreterare och politiker samtidigt. På så sätt har det gått att pussla ihop löner åt ett mycket större antal partimedlemmar, än vad som fanns före valet 2006.
I sig är det här inget konstigt. Liknande uppgörelser görs i nästan alla politiska församlingar. Men eftersom allt gjordes i största hemlighet i Sörmland, blev lönepusslet omöjligt att överskåda. Till slut hade ingen koll på vem som fått lön för vad, eller ens varför pengarna betalas ut.
Därför står nu politikerlönerna återigen överst på dagordningen, när valrörelsen 2010 ska inledas på allvar. Trots att inget parti egentligen vill driva frågan.