‒Det här är mitt hem, säger Lotta Mari Eriksson och svänger lyckligt runt på det vackra svartvita golvet i sin lilla lokal som rymmer butik och verkstad på Storgatan, alldeles nedanför kyrkan i Torshälla.
‒Trots att jag har världens mysigaste lilla etta här borta invid forsen är det här jag trivs allra bäst. Ja, eller...
Hennes ögon har plötsligt drömt sig bort i fjärran. För egentligen är det ju inte här heller hon allra helst vill vara. Nu är det en annan plats på jorden som lockar och drar, och blir det som hon vill byter hon snart permanent hemadress från Torshälla till Gotland.
‒Det är en rätt sliten klyscha, jag vet. Men nu ska jag leva min dröm. Det ska fan bli någonting av mig.
Så länge hon kan minnas har hon drivits av tanken att bli nåt stort, att prestera något som ingen annan gjort. Känslorna och bekräftelsebehovet föddes ur en situation som undantryckt barn i en stor syskonskara och en uppväxt under enkla och otrygga förhållanden, där föräldrarna tidigt separerade och där missbruk förekom.
‒Vi var åtta syskon, och jag valde själv att flytta till fosterhem. Hade tidigt lärt mig att vara stark, att inte visa svaghet och gråta, och jag ville framåt i livet. Tidigt tänkte jag att jag antingen skulle bli astronom och upptäcka ett nytt solsystem, eller arkeolog och gräva upp fantastiska fynd. Eller kanske var det entertainer jag skulle vara, som Liza Minelli, och dansa med plymer, skrattar hon och viftar teatraliskt med armarna.
‒Jag skulle bryta ny mark och sticka ut. Mig skulle man minsann titta på.
Kreativiteten har alltid funnits där. Tidigt var hon med och spelade teater och under tonåren sjöng och spelade hon i flera olika band, från tjejband mer på skoj till lite mer seriösa sångarinsatser i ett soul- och bluesband. Hon fick den där önskade bekräftelsen.
Skulle det bli nåt av mig och mina drömmar någon gång var det bara att köra hårt.
Men grundskolebetygen räckte inte till humanistisk linje och vidare till reseledarutbildning som hon tänkt sig. Lotta Mari började jobba tidigt, tog de ströjobb hon fick och var bland annat städare en tid. Slet hårt under tuffa förhållanden, och blev sambo med pojkvännen redan vid 15.
Hon insåg efter hand att det här med en yrkesutbildning ändå var viktigt och läste upp betygen under ett år på Komvux i slutet av 80-talet, innan sonen Victor kom.
‒När sedan jag och Victors pappa separerade när Victor var 2,5 och min mamma dog i cancer, sökte jag mig till folkhögskolan och kom in på den tvååriga utbildningen "Bild, färg och form". Och där 1994, säger Lotta Mari och hennes ögon börjar glittra, väcktes intresset för keramiken.
‒Jag upplevde för första gången den underbara doften av lera. Av ingenting kunde jag skapa vackra saker, och kände hur självkänslan och inspirationen växte. Jag gav mig sjutton på att detta skulle jag kunna leva på en dag.
Genom åren har hon försörjt sig och sonen genom diverse olika jobb. Hon har varit kallskänka, tågvärdinna, lokalvårdare och provat de flesta serviceyrken däremellan. På en arbetsplats blev hon utsatt för mobbning som gick så långt att hon tvingades sjukskriva sig. Det var under den tiden hon av en slump fick syn på uthyres-skylten på den lilla lokalen på Storgatan.
Hon hyrde den i rehabsyfte, Och sakta men säkert formade sig planerna.
‒Jag lånade pengar av en kompis och köpte en begagnad ugn. Successivt under 16 år har jag byggt upp verkstaden och butiken. Började med att åka runt på marknader. Man måste ligga i för att komma någonstans som konstnär. Jag har legat i, kan man lugnt säga.
Hon har varit cirkelledare som keramiker hos flera studieförbund. Och under en tid var Lotta Mari projektanställd av Torshälla stad, i först ett ungdomsprojekt med säte på torget och därefter i ett projekt för rehabilitering av vuxna. I sin lokal bidrog hon till att människor fick skapa och må bättre – precis som i sin egen privata läkeprocess.
‒Det blev för tungt till slut, att ta hand om alla andras bagage. Tänk att man ska envisas med att försöka vara Florence Nightingale och rädda alla andra när man borde koncentrera sig på att vara rädd om sig själv, tillägger hon med en suck.
‒Vid det laget hade jag i alla fall en fast anställning i kommunen. Jag fick fortsätta till andra arbetsuppgifter tills de inte kunde omplacera mig mer och 2010 fick jag gå med sex månaders lön.
I sin sista tjänst på den öppna arbetsmarknaden jobbade Lotta Mari som personlig assistent åt en person som förlamats i en olycka, och kände än starkare vikten av att följa sitt hjärta.
‒Livet är så skört. Skulle det bli nåt av mig och mina drömmar någon gång var det bara att köra hårt insåg jag. Någon gång måste det ju ändå vara min tur.
Med bollen i rullning tog hon tjänstledigt och har sedan dess levt på sparade pengar och hårt arbete. Och nu, vid 51 års ålder är Lotta Mari både stolt och lycklig över att kunna presentera sig som keramiker. Fullt ut, inte på någon hobbynivå. Det har tagit tid och hon har slagits mot såväl fördomar, som avund och personliga motgångar.
‒"Men Lotta, du vet, att vara keramiker är ingenting du kan leva på" har folk sagt åt mig i alla år. Det har gjort mig ännu mer beslutsam att satsa fullt ut på att lyckas. Nu är jag inne på mitt tredje år som heltidskeramiker, och i år får jag en årsinkomst – om än väldigt liten. Men det känns så lyxigt.
[fakta nr="1"]
Som ensamstående i en utsatt bransch för man en sårbar tillvaro. I långa perioder har det varit Victor och hon mot världen. Förhållanden har kommit och gått, men singellivet har aldrig skrämt.
‒Mina två V:n, Victor och Verkstaden, är det viktigaste jag har.
Och ända sedan Victor var liten har Lotta Mari trivts som turist på Gotland. Tankarna om att en gång bo på ön har vuxit fram. Förra sommaren fick hon hyra en gammal smedja, kände sig för med liten ateljé och tillfälligt boende. I somras var hon tillbaka. Och nu från oktober har hon ett ettårskontrakt på en flygel i Ganthem, nära Roma. Här ska hon testa sina vingar, i liten skala till en början. Åka lite fram och tillbaka över vintern, producera i Torshälla, inreda och förbereda sitt 50 kvadratmeter stora galleri på Gotland. I mars sticker hon på obestämd tid.
Det har tagit tid för henne att hitta sitt formspråk, men nu sitter det. För fyra år sedan hade hon förmånen att få gå en kurs hos konstnären och keramikern Dan Leonette, amerikan som sedan 30 år bor och verkar på just Gotland. Av honom lärde hon sig den speciella, svåra och riskfyllda kopparbränningsteknik som hon utvecklat till sin specialitet sedan dess – älskar man utmaningar så gör man ju.
‒Jag vill göra det där unika, som få professionella utövare erbjuder, och nu tycker jag att jag med bränningsteknikerna och min trädgårdskonst har hittat min linje. Jag kommer aldrig att massproducera utan vill skapa solitärer.
‒Jag har valt världens sämst inkomstbringande bransch, jag vet. Men, så himla lustfyllt det är!
Och på Gotland, med havet, himlen, ljuset, människorna, lugnet är lusten ännu starkare. Det märkte hon direkt i fjol, när hon "fick en hals", som hon säger. Axlarna sjönk ner och hon började slappna av, även om den första veckan blev ångestfylld. Inte en enda själ kom för att titta på hennes keramik, hon fick hemlängtan och hann börja tvivla på sig själv igen.
Men så lossnade det, kunderna strömmade till. Målet var att täcka omkostnaderna, och dit nådde hon. I somras gick det långt över förväntan.
Tills vidare behåller hon både lägenhet, galleri och verkstad i Torshälla. Fortsätter att delta på arrangemang som Torshälla konstrunda och höstmarknad. Men här funkar det inte att vara konsthantverkare på heltid i dagsläget.
‒Jag har en liten klick kunder, men det räcker inte. Och Torshälla som turiststad är ingenting än, tyvärr. Gotland är ju ett varumärke som säljer sig självt, och hantverkarna håller ihop, handlar av varandra och samarbetar för att bevara det genuina. Det vill jag bli en del av.
Lotta Mari skrattar åt min fråga om hur snart hon kommer att ha hittat sin gotländska dröm-man.
‒Du, det går tio damer på varje gotlänning. Chansen att träffa någon på öyn är väl inte så stor. Men man vet aldrig, nu känns det som om precis allt kan hända.
Den som aldrig gått igenom en livskris får inte samma längtan i kroppen, tror hon.
‒Kriser skapar en jävla drivkraft. Man tänker att det måste finnas något annat än det här. Och det gör det ju. Jag tänker absolut inte få det att låta som att mitt liv varit någon typ av snyfthistoria, men motgångarna har gett mig ett otroligt driv. Och jag tackar Gud för det, även om det kanske handlar om någon form av bokstavskombination, jag vet inte...
Hon har aldrig varit så rädd som hon var förra sommaren, berättar hon.
‒Alla människor behöver ha en identitet, vi behöver stå för något och känna att vi gör det bra. Det har jag aldrig gjort, jag har vandrat runt lite på måfå. Och eftersom jag aldrig haft så mycket trygghet i livet har jag inte velat lämna min comfort zone riktigt. Allt mitt sökande, flackande och trevande på alla plan i livet bottnar i min otrygga uppväxt, utan verktyg och referenser. En liten flicka som drömt sig bort från mycket elände och som ständigt sökt sin egen identitet.
‒Att äntligen vid 51 års ålder känna att jag hittat hem på många plan i livet är som att ta ett djupt långt andetag. Så härligt att stå för och vara stolt över att vara jag.