Att Kulturhuset Stadsteatern sätter upp August Strindbergs "Hemsöborna" med Claes Malmberg som Carlsson och Ann Petrén som Madam Flod är kul. För "Hemsöborna" är värd uppmärksamheten.
Trots att det nu gått mer än 50 år sedan den ikoniska tv-serien baserad på romanen i regi av Bengt Lagerkvist, där Allan Edwall och Sif Ruud gestaltade Carlsson och Madam Flod, sändes första gången, kommer varje dramatisering att jämföras med den.
Det gör man upp med direkt genom att låta pigan Lotten (Anna Wallander) komma in på scenen med en förtrollad bok. När hon gläntar på pärmarna hörs Ulf Palmes (?) röst läsa orden: "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen."
Sedan kan Claes Malmberg hoppa i ekan och segla till Hemsö och bli den där Carlsson som orsakar sådana känslostormar på den vindpinade Hemsön.
Inför lanseringen av föreställningen, som regisserats av Stefan Metz, har det talats om att ge Madam Flod större fysiskt utrymme än hon får i romanen. Att skruva lite på perspektivet och fylla i luckor så att "Moster", som hon kallas i hushållet på gården, får kött och blod och träder fram tydligare.
Det är på sin plats av flera skäl än att det skulle kännas rätt unket om Madam Flod anno 2017 reduceras till en kärlekskrank kvinna vars främsta rollär att hälla upp i glasen när karlarna håller fylleslag. Hennes agerande och känslor är ju motorn i allt som sker.
Det är hon som ger Carlsson anställning och mandat att vara "lite förmer". Det är hon som blir förälskad i honom och hon som föreslår giftermål. Det är också hennes passion för Carlsson som leder till undergången för dem båda.
"Hemsöborna", som utkom 1887, handlar om flera saker. Skärgårdsliv och gruppdynamiken i ett isolerat samhälle, om hur bondesamhället möter industrialismen och hur lansbygden möter staden, om högfärd, pragmatism och försmådd kärlek.
Här kretsar det mesta kring obesvarad kärlek och fysisk attraktion. Och då främst Madam Flods känslor för Carlsson. Ann Petrén gör en kraftfull och vital Madam Flod. Hennes rygg är rak och hennes tunga är skarp. Det är svårt att förstå vad hon ser hos Claes Malmbergs inställsamma, högfärdiga och gubbsjuka Carlsson, som suktar efter de sorglösa sommargästernas livsstil och deras unga och världsvana piga.
Det gör att "Hemsöborna" på Stadsteatern inte riktigt kommer hela vägen in under skinnet.
Claes Malmberg undviker noggrant allt som kan göra Carlsson till en buskisfigur. Slapstickhumor levereras i stället av Gerhard Hoberstorfer, som spelar försupen präst (tänk Robert Gustafssons figur Lasse Kongo).
Men det är roligt, och särskilt första akten är härligt fartfylld och en visuell fest med akrobatiska statister och det snillrika lådsystem som utgör scenografin.