Det är drygt tre år sedan de fyra småländska grabbarna i Backyard Babies senast lirade sin lättsamma punkpop-hårdrock i Eskilstuna och man kan inte klaga på energin i showen. Jag inbillar mig nästan att det är därför publiken (varav merparten består av skäggiga svartklädda män med tatueringar) ser dem över huvud taget. För att det är röj helt enkelt. En perfekt start på partykvällen.
Konserten inleds med ett jäktat set på sex låtar som är det maffigaste inledningsblocket jag hört på länge. Den nya plattan ”Sliver & Gold” kom för några veckor sedan och dess första låt ”Good Morning Midnight” inleder även showen, följd av den gamla 90-talshiten ”Look at You”. Det nya materialet smälter elegant in i den gamla katalogen och man vill genast höra fler låtar från nya plattan.
Redan på låt fem kommer konsertens bästa nummer ”Nomadic” med sitt pumpande driv à la Foo Fighters och man förstår då att det här bandet inte lämnar något åt slumpen. Det är nog därför så många gillar Backyard Babies. De är stensäkra leverantörer av bredbent lättlyssnad åka bil-rock och de gör aldrig en dålig spelning. Trots den metal-aktiga imagen, med svarta kläder och tatueringar, är det här ett gäng snälla pojkar som oavbrutet har kul på scenen. Man får hela tiden intryck av att de snarare LEKER hårdrockare än ÄR hårdrockare. I likhet med deras betydligt bättre syskonband The Hellakopters så tar man dem inte riktigt på allvar.
Showen går blixtrande snabbt. Efter 17 låtar är allt över. Det är bara två extranummer. Lite snålt kan man tycka. De flesta låtarna återkommer i show efter show, överraskningarna är få. Pliktskyldigt rastar de nya plattans bästa rökare och de funkar oerhört bra. ”Shovin Rocks” är deras 30-årsjubileumlåt och kommer bli en ny livefavorit. Men ”44 Undead”, där gitarristen Dregen sjunger med spräckt stämma, skulle funka betydligt bättre om sångaren Nicke Borg sjöng den. Men jag saknar den suveräna ”Laugh Now Cry Later” i liveakten.
Mot slutet kommer flera klassiska BB-låtar på rad och låter bättre än någonsin, inte minst ”Minus Celsius”, ”Abandon” och ”Brand New Hate”.
Finalen med extranumren blir en besvikelse och allt tar slut för fort. Dessutom infinner sig aldrig tillfället då allt lyfter ordentligt. Efteråt infinner sig i stället ett slags tomhet. Jag konstaterar: Backyard Babies musik är inget som man direkt går och grunnar på, men det duger gott till en röjig lördagskväll i mars. Och det hade gärna fått vara lite längre.