Intellektet liksom minnet är knivskarpt, Magda skrattar ofta och gärna, och frisk har hon fått vara i övrigt. Det är mest bara benen som ställer till lite bekymmer, när de inte vill bära henne längre.
– Det är för väl att jag har en rullator, så jag kan ta mig fram. Och att jag får hjälp morgon och kväll av hemtjänsten. Men det kommer så många olika personer nu för tiden, det är faktiskt inte roligt när man inte vet vem det är som kommer in i ens hem.
Hon är uppvuxen på Skäcklinge gård, mellan Torshälla och Folkesta, där föräldrarna drev lantbruk med hästar och kor.
– På den tiden hade vi riktiga vintrar. Pappa skjutsade mig och syskonen till Rakåsens skola i Hällby med häst och släde de gånger vi hade en meter snö eller mer, vilket hände då och då. Alla andra dagar fick vi gå.
Efter den sexåriga skolgången föreslog Magdas morbror i slakteriföreningen att hon skulle lära sig det yrket. Det gjorde hon, och trivdes. Men så dog hennes mamma och hon fick sluta för att vara hemma hos pappan och brodern.
– Så småningom fick jag jobb i en charkuteriaffär i Torshälla fredagar och lördagar. En krona i timmen hade jag, och det skulle jag sätta bo med och få ihop till lakansväv och allt annat jag skulle behöva, skrattar Magda.
Prinsen visade sig bo i Folkesta han också. I november -45 gifte Magda sig med tre år äldre Yngve Westerdahl, som specialiserat sig på att slipa kirurgiska instrument och som i många år drev egen fabrik i Tunafors. Tillsammans fick de barnen Anders och Anita.
– Anders fyllde 70 i veckan, låter det inte förskräckligt gammalt med 70-åriga barn?
När barnen vuxit upp fortsatte hon att jobba ett par dagar i veckan, i Eskilstuna saluhall och vidare i Roxenbergs livs och charkuteri i Snopptorp. Åren som affärsbiträde blev många och Magda sålde med sin yrkesskicklighet inte mindre än ett ton julskinka sitt sista arbetsår, medan chefen fick köra i skytteltrafik till Örebro för att fylla på lagren.
Nu är det redan 41 år sedan hon blev änka. För att komma över förlusten och leva vidare gällde det att aktivera sig, konstaterar Magda, som tog körkort tillsammans med dottern. Och att ha jobb för händerna har hjälpt. På senare år har hon stickat 150 par raggsockor hon skänkt till Pingstkyrkan.
Familjen har haft älskat sommarställe i Ängsholmen och övrig tid har Magda till stor del fyllt med sömnad och stickning. Hon kan ståta med att ha sytt upp sammanlagt 29 folkdräkter från skilda socknar och landskap, inklusive handbroderade sjalar.
Hon läste en bok i skolan minns hon, men sedan dess har det inte blivit mycket läst i bokväg genom åren. Hon är mer för handarbete och tv, allra helst om den visar sport. Och Eskilstuna-Kuriren, tidningen Magda själv förekommit i – från den egna uppsatsen hon skrev och fick publicerad som tioåring, till reportaget 2018 om när hon nästan blev lurad på pengar av någon som ringde och uppgav sig vara ett barnbarn. Numera göre sig bedragare icke besvär, Magda går inte på några bluffar.
Hon trivs med tillvaron i sin älskade lägenhet, på sjunde våningen och med utsikt mot såväl ån som Vilstabacken. Här tillbringar hon sin mesta tid.
– För tid, det har jag. Men dagarna går fort ändå, det är väl för att jag har jobb för händerna mest hela tiden. Och jag är glad att jag inte behöver flytta härifrån. Det bästa som hänt mig på 95 år är att jag fått inglasad balkong, den är underbar att sitta på.
– Och skulle jag tröttna på den så har de bingo här nere i samlingslokalen. Fast jag provade en gång och det var inget för mig, man måste ju vara tyst, skrattar Magda Westerdahl.