Jag förstod att det var en sådan där film jag verkligen skulle vilja se och drog suckande slutsatsen att den därför inte skulle komma att visas i Eskilstuna. Nej, det gjorde den inte. Det blev heller aldrig av att jag åkte till Stockholm enkom för att se filmen, och sedan såg jag att den släpps på dvd senare i sommar. Det får alltså bli hemmabio i soffan. Det är förstås rätt trevligt det med, och tilltugget blir förmodligen bättre. Men nog är det trist att gång efter annan vilja men inte kunna se nya filmer på bio i Eskilstuna.
Jag blir beklämd när jag begrundar detta. Och en titt på det aktuella bioprogrammet hjälper inte det allra minsta: Tre komedier (däribland det förmodade bottennappet Baksmällan del två), tre äventyrs- och actionfilmer, tre barnfilmer (pratande djur), Harry Potter (är det nu äntligen dags för sista filmen?), samt ett svenskt drama av regissören Ella Lemhagen: Kronjuvelerna. Inget av detta är jag speciellt intresserad av.
Känslan är lite densamma som när skivbutikerna stänger igen och inte stort mer än best of-album på varuhus och bensinmackar återstår. Eller när biblioteken reduceras till så kallade mötesplatser där böckerna hamnar i bakgrunden och caféverksamheten i förgrunden. Lättuggat, lättläst, lättsmält.
Biografer är näringsverksamhet och ingen kan förvänta sig att stadens enda (!) biograf ska visa filmer som bara ett fåtal vill se. Men vill Eskilstunaborna verkligen bara se det allra mest kommersiella som skvalpar ut från Hollywood? (Ett experimentellt undantag verkar ha gjorts i våras när den japanska filmen Norwegian Wood visades. Jag och mitt biosällskap satt mycket riktigt alldeles ensamma i den klaustrofobiskt lilla biosalongen. Men så var det också en mycket märklig och pinnsmal film, låt vara att fotot var mästerligt.)
Tekniken rör sig framåt med jättekliv. Ljud, bild och format skruvas upp, förfinas och komprimeras ständigt. Men hur är det med tillgängligheten, blir den bättre? Nja.
Förtjust upptäckte jag härom månaden sajten SF Anytime och tänkte att här hade jag en chans att se filmerna som jag annars skulle behöva åka utomsocknes för att se. Men sådan tur hade jag förstås inte. Filmerna som låg ute, var sådana som redan släppts på dvd – och dessutom kostade det dubbla mot vad min lokala filmuthyrare tar! Lagliga alternativ till ny film på bio är få, om några.
Det tas berömvärda initiativ för att bredda filmfaunan i staden. Eskilstuna filmstudio visar ett antal filmer varje termin som väcker lite fler tankar än vad – och nu siktar jag mot knäskålarna – Baksmällan 2 och Kung Fu Panda gör. Men medlemsskapet kostar några hundra, vilket gör att tröskeln är lite högre än till den vanliga biografsalongen. Den ideella organisationen har också begränsade resurser, varför de flesta filmer som visas är ett par tre år gamla. Men med seriösa filmer från lite fler inspelningsplatser än Stockholm och Los Angeles är medlemsavgiften förstås en god investering i den egna bildningen.
I Eskilstuna får man helt enkelt anstränga sig lite mer för att få se bra film. Man får åka till Västerås eller Stockholm, starta eller gå med i filmklubbar, vänta på dvd-släpp – och någon gång ibland glatt överraskas av att det slinker igenom riktigt hyfsade saker på den ordinarie filmtablån.