Alla karaktärer lyste och föresällningen bar fram många viktiga budskap, som till exempel: vikten av att ställa upp för sina vänner. Musikalen kan definitivt fånga de Nickelodeon-matade barnen och ge en annan typ av upplevelse. Föreställningen hade premiär på Maximteatern i Stockholm i helgen, men drar nu ut på turné i Sverige. Den enkla och geniala kulissidén med en bok, där varje ny kuliss bläddras fram, lämpar sig troligen perfekt för turnéformatet.
Kostymeringen, de olika sångnumren och ljuset hjälper föreställningen att lyfta till en helhet. När Markoolio-Lejonet spelar rock på sin svans och rappar loss blir det rock-blått, som min 11-årige recensions-sidekick så påpassligt noterade. Vi tyckte båda att fågelskrämman, Fåglis (Robert Rydberg), lyste allra klarast med sin härliga östgötska dialekt och slappa kroppsspråk (och hörde flera i publiken som tyckte som vi). Men även hunden Toto (Bill Sundberg), Plåtis (Kim Sulocki) och Lejonet (Marko "Markoolio" Lehtosalo) är figurer som man lär känna och nästan saknar efter att ridån har gått ned.
Mamman och den snälla Häxan Nordan (Anna-Lill Karlberg) ger barnen en trygg motvikt. Flickan Dorothy (Stina Eriksson) är en klockren Dorothy och likheten med originalets Judy Garland (som spelade samma roll i filmen från 1939) går inte att låta bli att reflektera över. Hon sjunger sig in i publikens hjärtan och tar oss med på en spännande resa till Oz där vi får uppleva en klassisk kamp mellan det goda och det onda. Här möter Dorothy och hennes nyvunna kompisar: Plåtis, Fåglis och Lejonet den elaka häxan Westan (Birgitta Rydberg) och hennes svarta katt Medusa (Emma Rickfjord). Emma ÄR en katt i sina gester och små, små ljud. Birgitta ÄR en elak häxa på sin kvast. När gänget kommer fram till Oz får de träffa Portvaktaren, en udda figur helt i grönt - till och med mustaschen (Simeon Lundgren). Här glänser kostymering, ljud och ljus extra och förstärker känslan av att ha kommit till ett fantasiland ovan regnbågen. Jag fick faktiskt lite "Kalle och Chokladfabriken"-feeling fast det utspelar sig på en scen = skickligt. Här får gänget stifta bekantskap med Trollkarlen, perfekt gestaltad av Tobbe Trollkarl (Tobbe Blom) och förhoppningen är att han ska kunna trolla fram ett hjärta till Plåtis, en hjärna till Fåglis, mod till Lejonet och att Dorothy och hennes hund ska få åka hem igen. De fjorton barnskådespelarna förhöjer stämningen och gör att föreställningen talar ännu mer till barnen. Kanske en och annan skådespelardröm kan födas där i publiken. Jag minns själv hur det var när riktigt bra föreställningar ryckte tag i mig när jag växte upp, "Glasblåsarens barn" är ett teaterstycke som jag fortfarande kan förnimma scener ur, fast det är många år sedan.
Denna föreställning griper tag på samma sätt.