Det blir knäpptyst i salongen när Thorsten Flinck väl dyker upp och det är med en sorts skräckblandad förtjusning vi tar in hans entré. Som när lejonet går ut i cirkusmanegen. Är denne omsusade herre verkligen i skick att ge oss ett stycke dramamonolog och helt på egen hand gestalta minst tre personer - Doktor Glas, pastor Gregorius och den sistnämndas lagvigda hustru Helga?
Klart han är! Det är inte för inte som Thorsten Flinck räknats som en av sin generations allra största teaterbegåvningar. I ett rasande tempo och med en närvaro effektiv som en högtryckssug drar han in publiken i ett triangeldrama som, vem vet, kanske bara existerar i läkarens egna hjärnvindlingar.
"Doktor Glas" har varit Flincks följeslagare sedan början av 2000-talet, han har själv skrivit manus utifrån Hjalmar Söderbergs roman, inspirerad av den uppsättning Allan Edwall en gång gjorde på Teater Brunnsgatan.
Handlingen i stora drag: Helga söker upp doktorn för att slippa undan sina "äktenskapliga plikter". En diagnos för att kunna freda sig i sänghalmen är vad hon önskar sig. Doktor Glas, som länge känt stor motvilja mot Gregorius, står henne bi, men är inte oberörd av Helgas uppenbarelse. Han börjar fantisera om att göra slut på Gregorius helt och hållet, några kapslar cyankalium bör göra susen. Att Helga redan har en älskare väljer han att blunda för.
Thorsten Flinck rör sig snabbt och obehindrat mellan Hjalmar Söderbergs tre huvudpersoner. På inandning är han Gregorius, på utandning Helga och någonstans i mitten en fullständigt trovärdig Glas. För att därutöver, i förbifarten, plötsligt ställa sig vid sidan av och kommentera hela dramat som varande Thorsten Flinck, regissör, åskådare, människa.
Och det är som om berättelsen om hans eget slitsamma liv lägger ett extra lager på Söderbergs moraliskt tveksamma och tragiska figurer. Det är längesedan Flinck hymlade om sitt missbruk. I memoarboken som kom häromåret skriver han utan prut om sin destruktivitet och hur han började med morfinet. Läkaren ordinerade max tre tabletter om dagen. ”Följer du inte dessa direktiv blir du beroende, säger han och går igenom medicineringen väldigt noga. Det går inte att missförstå honom. Jag tar sex tabletter på direkten.”
När föreställningen är över och applådåskorna viner - "sluta fjäska och köp en signerad bok i stället, det är fattigt att vara kulturarbetare"- funderar man över gränsen mellan skådespelaren Flinck och personen Flinck. Om den finns. Livet utanför scenen verkar inte vara hans grej. Det är på podiet han ska vara. Och hans tolkning av "Doktor Glas" är magnifik.