Men kanske är det tid att återföra detta ord till den politiska debatten. De rödgrönas överenskommelse i veckan om Förbifart Stockholm är ett bra exempel på hur strävan efter makt blir överordnad alla andra hänsyn.
Folkomröstningen är helt och hållet en metod för att lösa den rödgröna oenigheten, inte ett hjälpmedel i den demokratiska processen. Det finns en överväldigande politisk majoritet för vägförbindelsen i riksdagen, i Stockholms stadshus, i Stockholms län och med största sannolikhet i Mälardalen som helhet. Tydliga och enkla valalternativ, som krävs i en folkomröstning, saknas. Denna omröstning är också tänkt att tvingas på stockholmarna av riksdagen som måste stifta en särskild lag, något som redan har fått författningsexperter att rynka på näsan.
Och, inte minst, den rödgröna överenskommelsen innebär total överkörning av Socialdemokraterna i Stockholms stad vars ledare Carin Jämtin för bara tre veckor sedan lovade väljarna att Förbifart Stockholm kommer att byggas.
Därmed görs Stockholm åter till bricka i Socialdemokraternas rikspolitiska spel. Förra gången var efter valet 2002 då S-ledaren i Stockholm Annika Billströms vallöfte om nej till trängselavgifter kastades i papperskorgen av Göran Persson som därmed fick med Miljöpartiet i regeringsunderlaget.
Det maktspelas även i Eskilstuna. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har bildat en koalition inför valet – och denna koalition är ett mysterium.
Det rödgröna samarbetet i riksdagsvalet är en stark drivkraft att bilda motsvarande lokala valpakter. Å andra sidan styr Miljöpartiet tillsammans med borgerliga partier i flera kommuner, däribland i Eskilstunas grannstäder Västerås, Örebro och Nyköping.
När det har presenterats budget har Miljöpartiet lagt sig närmare den politiska majoriteten än oppositionen. Samtidigt har MP i ett antal stora frågor – entreprenader i omsorgen, Parken Zoo, badhuset och nu senast omorganisationen i grundskolan – ställt sig på samma sida som de borgerliga. Under åtminstone fyra års tid har Miljöpartiet arbetat sida vid sida och ofta tillsammans med Alliansen i Eskilstunas stadshus.
Miljöpartiets blocktillhörighet var alltså inte given före den 13 april och partiets val av koalitionspartner borde ha styrts av sakpolitiken. Men den gemensamma rödgröna presskonferensen på Munktell i förra veckan gav inga besked om vilka som är de gemensamma nämnarna partierna emellan. Allt som delgavs allmänheten var ett pressmeddelande på en knapp A4-sida där ett antal värdeord staplades på varandra: frihet, trygghet, social rättvisa, ekologisk hållbarhet och så vidare.
Så vad är det de tre partierna har kommit överens om i sak som inte kan berättas för Eskilstunaborna? Finns det något sammanhållande kitt mellan de rödgröna som är viktigare än det politiska innehållet? Och varför var det så bråttom att lansera koalitionen, innan partierna ens har presenterat sina respektive valprogram?
Det enda som nu syns utåt är att S, V och MP i Eskilstuna har fokuserat maktfrågorna och lämnat sakfrågorna därhän. En maktallians alltså.