Det finns datum som människor minns extra väl. Man minns precis vart man var, vad man gjorde och ofta ungefär vad klockan var.
Den 4 augusti 2018 kommer för alltid vara dagen som förändrade Malin Brandts liv – och skakade om det lilla samhället Kvicksund utanför Eskilstuna.
Allting började med en skogspromenad.
Vi var ofta ute och gick i alla väder.
Malin Brandt
– Det var lördag morgon, jag och min väninna skulle ut och gå med min hund Dizel och prata av oss. Vi var ofta ute och gick, i alla väder, så det spelade ingen roll att det duggade lite, säger Malin Brandt.
Vi träffas på platsen vid Tumbo där allting hände. Det är kallt, grått och småregnigt novemberväder. Malin Brandt har med sig hunden.
Vi går in i skogen, och hinner inte gå mer än 20 meter förrän vi står vid trädet som är märkt av tragedin. Längre upp på stammen syns en flera meter lång reva som skapats av blixtens enorma kraft.
På marken ligger blommor och ett gravljus.
– Här under låg jag och precis bredvid låg min väninna när min son hittade oss.
Malin Brandt minns tillbaka att hon och kompisen aldrig tänkte på att småregnandet den där augustimorgonen skulle kunna utvecklas till ett rejält åskoväder.
Det ser man på övervakningskameran.
Malin Brandt
– Vid halv åtta-tiden gick vi hemifrån, det ser man på övervakningskameran som är riktad över gården. Himlen var grå, inte svart, så vi misstänkte inte att det skulle braka loss, då hade vi ju inte gått alls.
Efter en stund började det regna kraftigt, andra personer har berättat att himlen bara öppnar sig.
– Jag antar att vi sprang in i skogen och ställde oss under grannen för att skydda oss. Sen small det.
Malin Brandt har tre söner. Den mellersta sonen Emil hade avtalat att komma hem senare under dagen för att rasta hunden igen. Men när han inte fick tag på sin mamma – eller väninnan – blev han orolig.
– Vi har mobilappen, "hitta mina vänner". Min son tittade i appen och såg att jag var ute i skogen. Först cyklade min yngsta förbi men hittade oss inte. Sen körde Emil och hans flickvän ut med mopedbilen för att leta, säger Malin Brandt.
Emil Brandt, 15, hittade sin mamma och väninnan liggandes på marken i skogen. Som tur var hade de inte gått så långt in.
Jag hörde hunden skälla.
Emil Brandt, 15
– Jag hörde hunden skälla och sen kom han ut till vägen och mötte mig. När jag gick in i skogen och hittade dem såg jag rätt snabbt att det inte var så bra, säger han.
Då har det gått åtta timmar. 15-åringen kollade pulsen på väninnan och ringde sedan 112.
– Jag förstod att mammas kompis var borta, men mamma rörde lite på sig. Hon var helt tom i blicken och kraftigt nedkyld.
Malin Brandt hade då legat länge avdomnad bredvid sin avlidne vän.
– Jag tror att min hund har legat bredvid mig också och värmt mig, säger hon.
Kände du något när blixten slog ner?
– Inte som jag minns. Jag minns inte ens det som hände på lördag morgon innan vi gick. Jag minns inget från fredag kväll till tisdag kväll. Men på onsdagen på sjukhuset har jag koll igen. Då var jag som vanligt igen, säger hon.
Att säga att det är extremt små odds att överleva ett blixtnedslag är en underdrift.
Då hade jag frusit ihjäl.
Malin Brandt
– Läkaren sa att om det inte hade varit en sådan extremt varm sommar, hade jag nog inte överlevt att ligga där ute så pass länge. Då hade jag frusit ihjäl.
Mirakulöst nog fick hon inga större skador av den enorma kraften från blixten.
– Jag har ett brännmärke på foten och lite andra märken på benet och magen. Jag tror att blixten har gått runt, från ena benet till det andra. Skorna jag hade på mig är brännmärkta i hälen. Det var väl därför jag klarade mig, att det aldrig gick upp till några organ eller huvudet.
Om hon höll i något metalliskt när blixten slog ner vet hon inte. Kanske höll hon i sin mobil.
Känns det obehagligt i kroppen, eller hur känns det att vara här?
– Nej, eftersom att jag inte minns någonting så känner jag inget obehag av det. Det känns mer bara skönt att få vara här, samla sig och bearbeta sorgen och saknaden efter min väninna. Jag har inget problem med att gå hit, det är snarare tvärtom att jag har ett stort behov av det.
Fysiskt tog det några veckor, sedan var Malin Brandt helt återställd. Men psykiskt har hon fått kämpa med djupa tankar.
Varför hon och inte jag?
Malin Brandt
– Varför hon och inte jag? Mina barn har kvar sin mamma men inte hennes barn. Den orättvisan har jag fått brottas mycket med. Hade jag dött nu, hade det där varit det sista jag hade gjort, fortsätter hon.
Vartefter att hon började må bättre fysiskt har hon mått sämre och sämre psykiskt.
– Då har det bara kokat i huvudet. Första tiden kände jag inte för att göra någonting. Jag kunde bli väldigt känslosam och börja gråta av en låt på radion. Sen kunde jag putsa ett fönster och tycka att livet var bra igen. Det har varit en berg- och dalbana.
Vilka faser har du gått igenom?
– Först var det bara konstigt allting. Jag tänkte, har det hänt någonting, har jag missat något? Vem gjorde vad, hur länge låg jag bredvid min vän i skogen, hur länge var vi där innan det blixtrade till? Hela den biten har jag fått pussla ihop på egen hand av andras berättelser, säger hon.
Det där med att försöka sätta bitar på plats har gett henne andrum när allt annat varit kaos.
– Pussel blev min grej. När jag satt och pusslade kunde jag stänga av och bara försvinna in i det för en stund. Slippa tänka på alltihop, men sen insåg jag att det kan man inte hålla på med.
Nyligen åkte hon därför upp till ett avslappningsboende i Leksand för att bara ägna sig åt sina tankar.
Det var bra för att få lite tyst i huvudet.
Malin Brandt
– Det var jätteskönt, att bara få pausa allting annat runtomkring och varva ner. Jag hade en förmiddag då jag tog med mig en termos med te och bara satt och tittade ut över Siljan. Det var bra för att få lite tyst i huvudet. För tankarna har varit det värsta; varför, varför, varför?
En annan fråga som låg i bakhuvudet och malde var, har hon missat sin egen död?
– Det kanske var meningen att vi skulle gå bort tillsammans, jag och min väninna. Är detta ett tecken på att jag ska dö ung, ska det hända någonting snart igen? Eller ska jag bli jättegammal nu? Hur ska jag dö i så fall? Det var mycket sånt som for runt i huvudet.
Men efter att ha pratat med den lokala prästen fick hon hjälp.
– Hon sa, det var inte min tur nu. Jag ska leva vidare.
Kommer du någonsin att kunna acceptera vad som hände?
– Ja, det har jag gjort. Nu är det som det är. Men fortfarande undrar man ju varför blixten slog ner i just det trädet där vi stod. Det var ju många andra träd runtomkring.
Hon minns sin relation med väninnan med värme och kärlek.
– Vi har känt varandra sedan barnen gick i förskoleklass och vi tränade mycket tillsammans. Det är tomt utan henne. Jag kunde sms:a henne för att ta en promenad när som helst, oavsett väder. Vem skickar man ett sms till nu? Hade hon funnits kvar hade jag kommit iväg på en promenad när som helst. Det har också varit den tuffa delen för mig att hantera, säger hon.
Det finns även andra delar av livet hon har fått skamkänslor över efteråt.
Får man vara glad efter en sån här sak?
Malin Brandt
– Får man vara glad efter en sån här sak där ens nära vän har gått bort? Jag är en positiv människa och om jag inte får fortsätta vara det, då mår jag dåligt.
Hur har ni tagit er vidare i familjen?
– Familjen och våra vänner har varit ett viktigt stöd. Om någon ska någonstans, det räcker med att barnen ska till skolan, så har det blivit jätteviktigt att man säger "hejdå" och ger varandra en kram. Dagens kram ska man bara ha, säger hon och fortsätter:
– Sen har jag börjat tänka mer att passa på att leva. Nu. Gör det du vill göra i stället för att skjuta upp det. Du vet inte, slutet kan komma så fort, säger hon.
Ett mål på sin att-göra-lista har hon i sikte.
– Det jag skulle vilja göra är att bestiga Kebnekaise. Min väninna hade pratat om att hon ville göra det innan hon dog. Så det vill jag gärna göra, det hade varit fint att göra för hennes skull.
Sonen Emil Brandt berättar hur han tacklade vad som hände efteråt.
– Jag var orolig när mamma åkte in med ambulansen, för jag visste ju inte vad som skulle hända. Mammas kompis visste jag ju att vi hade förlorat. Men det var skönt när mamma kom in till sjukhus och man märkte att det kommer att gå bra, säger han.
Familjen lever vidare, men han märker att vardagen har förändrats.
Man förstår mer livets värde nu.
Emil Brandt
– Man förstår mer livets värde nu, säger Emil Brandt som försökt gå vidare och lägga räddningsinsatsen bakom sig.
– Jag försöker att göra andra saker och inte tänka så mycket på det. Om man ska grubbla på det hela tiden blir det jobbigt. Men att berätta om det har också varit viktigt.
Knappt fyra månader senare ska 15-åringen, som precis som sin mamma är med i Kvicksunds scoutkår, få ta emot en hedersutmärkelse på Tegelvikens skolgård för sin insats den 4 augusti.
Mycket har förändrats sedan dess. Under tiden som gått har sommarvärmen bytts ut mot bistra minusgrader.
Vi går ut på skolgården där kvällsmörkret har lagt sig. Längre bort syns marschaller lysa och ett 40-tal Kvicksundsbor som samlats i en ring.
Några håller i brinnande facklor.
Emil Brandt och scoutledaren Cilla Ströberg Hallefält får gå fram och motta hedersutmärkelser som sällan delas ut av svenska Scouterna.
Det är väl ett bevis på att man har gjort någonting bra.
Emil Brandt
Cilla tar emot "stora förtjänstmärket" för att osjälviskt och utan tanke på egen person aktivt gått in och hjälpt barnen efter väninnans bortgång. Emil tar emot "silverkorset" för att han räddade ett människoliv.
Han är även nominerad till Aftonbladets pris "Svenska hjältar" som delas ut i december, där vardagshjältar uppmärksammas för sitt mod, civilkurage och medmänsklighet.
– Det är väl ett bevis på att man har gjort någonting bra. Men jag hade hellre valt att inte fått ett pris mot att båda hade överlevt och det aldrig hade hänt. Men man kan inte ändra på det förflutna, säger Emil Brandt.